Herr talman! Vattnet är vårt viktigaste livsmedel och kanske det som vi tar mest för givet: Vi tar för givet att det finns när vi vrider på kranen. Vi tar för givet att vattnet är av god kvalitet och att den mängd vatten som vi behöver finns. Samtidigt är det svenska vatten- och avloppsnätet mycket gammalt och behöver rustas upp. Det borde kanske i dagsläget mana till oro inför framtida leveranser.
Ett fungerande avloppssystem är grundläggande för vår hälsa och miljö. Det har till uppgift att leda bort och rena avloppsvattnet på ett effektivt, miljömässigt och hygieniskt sätt. Samtidigt ska systemet i sin helhet leverera rent och gott vatten som är klart att använda.
För att hantera avloppsvattnet har vi i Sverige drygt 1 700 reningsverk och totalt 101 000 kilometer avloppsrör, vilket motsvarar två och ett halvt varv runt ekvatorn.
I dag investeras i Sverige 12 miljarder årligen i va. I en rapport där man har försökt göra en helhetsanalys av behoven har man kommit fram till att investeringsbehoven är betydligt större än de 12 miljarderna. Ser man rent tekniskt på det motsvarar det erforderliga investeringsbehovet ungefär 22 miljarder kronor under innevarande år. Men behovet av investeringar har under många år inte tillgodosetts, vilket betyder att vi har en stor investeringsskuld att ta igen. Vad som händer om vi inte gör det vill jag inte tänka på.
För 2017 var den beräknade förnyelsekostnaden ca 20 000 kronor per kilometer, så skulden blir rätt omfattande om vi tänker oss att vi har sammanlagt över 100 000 kilometer i Sverige.
Det finns även oerhört stora regionala skillnader i hur man ligger till i investeringar i va, vilket säger mig att det behövs någon typ av nationell samling eller styrning när det gäller att hantera denna livsviktiga resurs. Det har även blivit tydligt att en del kommuner inte har några planer för hur man ska kunna ta igen investeringsskulden. Man kan fundera på varför, men man kan tänka sig att de i dagsläget inte vet hur de ska finansiera detta, eller också har de inte den politiska beslutskraft som behövs.
Centerpartiet sa i talarstolen att vi sätter kommunerna på pottkanten. Ja, gör man inte sitt jobb kanske man ska sitta där.
Finns det goda exempel i den mörka bild som jag på något sätt målar upp? Jo, det finns det. Det finns kommuner som har tagit detta på allvar, som har gjort planer, hanterat situationen och arbetat sig i kapp, vilket är jättebra. De ska användas som goda exempel och som en kunskapsbank i arbetet framåt.
Jag tror att vi som är förtroendevalda på nationell nivå eller på kommunal nivå inte är medvetna om hur risigt det är. Jag är medveten om att kommunerna har detta ansvar, men jag tror att de måste få stöd från nationell nivå. En nationell leveransgaranti behövs för att uppmärksamma kommunerna på vikten av ett långsiktigt perspektiv på va-nätet. För elnätet finns det en leveransgaranti som ger kunden rätt till ersättning vid strömavbrott som varar i minst tolv timmar. Jag anser att samma princip borde fungera när det gäller vattenförsörjningen och att vi därför bör införa en nationell leveransgaranti. En leveransgaranti skulle öka fokus och pressen på kommunerna att tillgodose invånarnas behov och att genomföra de investeringar som behövs. Det finns nämligen inget alternativ.
Vad har då utskottet svarat på denna motion som vi kristdemokrater har lagt? Man hänvisar till en utredning om hållbara vattentjänster, och regeringen har aviserat att man lägger ett förslag till riksdagen på området under innevarande riksmöte.
I går gick möjligheten ut för regeringen att lägga nya propositioner till riksdagen, och såvitt jag förstår har man inte lagt fram något förslag. Då blir min fråga: Om man inte har det, bör man då inte kunna stödja förslaget? Utskottets ställningstagande bygger ju på felaktiga antaganden och grunder om att en proposition ska komma.
Jag yrkar bifall till reservation 4.