Herr talman! Den s.k. enprocentsreglen från 1937
års riksdag är enligt min mening en ovanligt sympa-
tisk, värdefull och nyttig regel. Den säger att konst-
närlig utsmyckning av statens byggnader inte bör
understiga 1 % av byggnadskostnaderna. Regeln har
också blivit en rekommendation till landsting och
kommuner, vilka sedan i högre eller mindre grad har
levt upp till det målet. Nu är enprocentsregeln på väg
att försvinna.
Även om många av statens fastigheter i dag har
övergått till privaträttslig ägandeform kvarstår beho-
vet av en utsmyckningsregel i det resterande och i det
kommande offentliga byggnadsbeståndet. Det är en
signal och en riktningsvisare inte minst för kommuner
och landsting.
Vi människor har behov av estetiska inslag i vårt
dagliga liv. Det är faktiskt en fråga om livskvalitet
och om hälsa. Alltför många och stora funktionalistis-
ka bygglådor för kontor, affärer och bostäder har
monterats ihop under de senaste decennierna till ing-
ens glädje, mer än kanske till finansiärernas, åtmins-
tone i det korta perspektivet.
Principen om 1 % har blivit något av en garanti
för att konstnärlig utsmyckning sker, inte bara till
brukarnas och allmänhetens glädje och trivsel. Den
har också betytt mycket för en liten illa trängd och
utsatt men väldigt viktig yrkesgrupp i vårt samhälle,
nämligen konstnärerna och deras möjligheter till upp-
drag och arbetstillfällen.
Jag är övertygad om att den utsmyckade byggna-
den som konkurrensmedel vida överglänser den rent
funktionalistiska strama och själlösa byggnaden.
Framtiden kommer att se på vårt estetiska förädlings-
arbete på samma sätt som vi i dag ser på gårdagens
och historiens. Den konstnärliga utsmyckningen och
det kvalificerade hantverket är av stor och avgörande
betydelse för värdet av våra bostäder och byggnader.
Det är arbete från vår tid och vår kultur till framtiden.
Jag yrkar härmed bifall till Miljöpartiets och
vänsterns reservation om bibehållande av enprocents-
regeln.