Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 och reservation 10.
För oss socialdemokrater är skattepolitiken medel i en politisk ambition att verkställa de mål som vi har. Det handlar om arbete åt alla. Det handlar om en utvecklad välfärd som är rättvist fördelad. Det handlar om en hållbar utveckling där vi lämnar efter oss en plats lika bra eller bättre att leva på för våra barn och barnbarn.
Socialdemokratins mål är ett jämlikt samhälle, byggt på solidaritetens grund. Vi står för en politik som handlar om att vi betalar skatt efter bärkraft, och vår gemensamma välfärd ska vara skattefinansierad.
Skatterna är också en fördelning över livet. Den som skattekverulerar bör fråga sig: Blir det bättre om du betalar själv? Vi vet erfarenhetsmässigt att det inte blir så. Det blir dyrare i de privata försäkringssystemen i stället för den gemensamma fördelningen, och det blir brutalt mer orättvist om vi avstår från det gemensamma, där ju skatten ytterst är instrumentet för att tillskapa resurser.
Frågan om inkomstskatter är en klassisk höger- och vänsterkonflikt, där högern alltid har sett skatten som något som måste ned, alltid sett det rättvisa skatteuttaget som en plåga. Nu försöker man i retorik mildra sig en smula. Men i praktisk politik går den snart om Bosse Lundgren.
Fru talman! Den nuvarande och den förra moderatledda regeringens skattepolitik präglas av orättvisa. Jag tror att orättvisan är en ambition, ty man bär på en syn om hur människa och samhälle fungerar, att vi i grunden inte är solidariska varelser utan ska tävla med varandra. Livet som en kapplöpningsbana: Någon ramlar, och den får vara kvar. Vi andra springer vidare. Vi socialdemokrater har en radikalt annorlunda uppfattning.
När man studerar utfallet av er skattepolitik har riksdagens utredningstjänst 2009 visat att de 10 procent med de högsta inkomsterna rekvirerade 60 procent av de totala skattesänkningarna. Er omfördelning som har skett på skattepolitikens grund är alltså brutalt orättvis. Utöver värdet av omfördelningen till dem som har det bäst ställt finns det en djup orättvisa i att i relation till andras beskattning har pensionärskollektivet straffbeskattats. Och de som har minst förutsättning att bära skatterna, arbetslösa och sjuka, har över huvud taget inte fått någon mildring.
I regeringens allmänna skattepolitik är de så kallade jobbavdragen centrala. Nu säger man att man vill gå vidare. Blir det ett femte, ett sjätte eller ett sjunde så kallat jobbavdrag? Jag vill säga att detta så kallade jobbskatteavdrag har sitt pris, och det betalas varje dag av barnen på förskolor, av barnen i skolan som inte får tillräckliga resurser, i försäkringskassekontor som ska slås ut och att alla inte får den bästa sjukvården.
Tydligt ser man det när regeringen beskriver den ekonomiska utvecklingen för innevarande år. Hushållens konsumtion ökar med 4,2 procent, och det är väl gott och väl, men den gemensamma konsumtionen ökar med 0,9 procent. Ständiga besparingar i det gemensamma leder till ett tryck på en annan finansiering senare, och detta vet man. Det är själva avsikten med politiken. Sänk skatten, överför resurser, försämra den gemensamma välfärden och systemskiftet ska blomma ut av ett opinionstryck.
Fru talman! Jag vill också ställa frågan: Blir vi alltid rikare när en enskilds inkomst växer? Jag tror inte det. Jag tror att vi faktiskt håller på att göra vårt land fattigare genom gigantiska inkomstskattesänkningar, därför att det leder till att det gemensamma ansvaret avtar. Vi har i kammaren under eftermiddagen fått höra exempel på det när statsministern fick frågor om bostadspolitiken. I 75 procent av landets kommuner är det brist på hyresrätter, och i de befolkningstäta områdena av landet är det brist i 90 procent.
Bristen på investeringar och reinvesteringar i infrastruktur gör att våra trafiksystem håller på att trasas sönder, och det begränsar tillväxten. Det begränsar en uthållig klimatpolitik, och det begränsar en regionförstoring som är nödvändig.
Besparingar och vägran att investera i utbildningssektorn leder till att vi tappar fart när det gäller att med konkurrenskraft tävla med länder i andra delar av världen. Jag vill påstå att denna sterila skattesänkarpolitik, som främst Moderaterna står för, inte bara skapar orättvisor mellan människor utan i grunden också gör vårt land fattigare. Därför, fru talman, behövs det en ny politisk inriktning, en skattepolitik som har ett annat mål, ett mål om jämlikhet och utveckling.