Fru talman! Det är inte så att regimen, skolan och sjukvården i Tanzania är helt åtskilda, utan det är regimen och regeringen i Tanzania som ansvarar för sina myndigheter.
Det finns tre problem med det resonemang Kenneth G Forslund för. Det första är det man kallar fungibilitet, det vill säga att man säger att man inte ger pengar till regimen utan till sjukvården. Regeringen kan ju låta dessa pengar gå dit och sedan använda motsvarande medel till andra sektorer. Det kan handla om att köpa vapen, trycka propaganda mot minoriteter eller vad nu regimen anser vara viktigt att göra. Man kan alltså inte säga att man stöder just en specifik del, för det innebär stora möjligheter för regimen i landet att omdisponera sina egna resurser.
Det andra problemet är att detta stärker regeringen i landet rent allmänt. Jag vet inte om man behöver stärka regeringen i Tanzania så mycket mer, för den har redan styrt i 40 år. Det verkar vara svårt för oppositionen i Tanzania, även om den är enad, att kunna vinna ett val i landet. Det är delvis på grund av att landets styrande elit, som har monopol på makten och har haft så i årtionden, med hjälp av dessa biståndskontakter och den legitimitet det skapar kan visa att man är garanten för olika insatser runt om i landet.
Det tredje och mycket viktiga problemet är att Sverige genom detta bistånd sänder en mycket konstig signal. Sverige säger att det inte spelar någon roll vad en regering, i detta fall regeringen i Tanzania, gör, för man får pengar i alla fall. Det kan inte vara rimligt att Sverige som är en sådan stor och ambitiös biståndsgivare tar så lätt på denna typ av övergrepp.