Fru talman! Jag ber att få tacka kommunika-
tionsministern för svaret, som jag tycker andas opti-
mism och som tyder på att kommunikationsministern
har förståelse för de problem av det här slaget som nu
uppenbarligen finns ute i landet.
Men det handlar inte bara om att ge rätt att över-
klaga, utan man måste också titta på lagstiftningen
som sådan. Som jag sade i min fråga kan det aldrig ha
varit lagstiftarnas, dvs. denna församlings, mening att
lagstiftningen skall vara så vagt utformad att det går
att göra så olika bedömningar av hur den skall tilläm-
pas.
Vi vet också att länsstyrelserna gör väldigt olika
bedömningar. I Stockholm liksom på en del andra
ställen har man t.ex. varit ganska tuff, medan en
tjänsteman i Göteborg i ett inslag på TV sade att man
inte hade brytt sig så mycket om ifall taxiförarna hade
varit åtalade för att ha kört emot rött ljus. Sådant
nonchalerades alltså, men jag tycker inte man skall
nonchalera att en yrkeskår uppför sig så.
Det viktiga är att länsstyrelsernas bedömning skall
vara densamma oavsett om det gäller Stockholm,
Malmö, Kristianstad eller något annat område. Jag
menar att lagen måste ses över, så att människor inte
utlämnas till en subjektiv bedömning. Vi vet ju också
att rättsinstanserna sällan är eniga.
I direktiven till lagstiftningen - som visserligen ut-
formades av en annan regering - sades det att det är
taxiförarnas pålitlighet, ärlighet och yrkesskicklighet
som är helt avgörande för resenärernas trygghet och
att kundens ställning är utsatt. Då skall människor
som är dömda för misshandel, stöld, knarkbrott och
grov förskingring inte få utföra detta jobb.
Jag hoppas att statsrådet inte bara tillsätter en ut-
redning om möjligheten att överklaga dessa beslut
utan att vi också får förslag till en ny lagstiftning.