Herr talman! I detta anförande fick vi återigen höra - och jag tror att vi kommer att få höra det fler gånger under dagens debatt - att man bör jobba på att fler länder ska ta sitt ansvar. Jag är helt enig i detta. Även Sverige borde ta sitt ansvar på riktigt. Precis som jag har påpekat i tidigare replikskiften ser jag det inte som ett sätt att ta ansvar när man tror att man löser de större problem som finns genom att uppmuntra personer att på olagliga sätt ta sig till Europa och Sverige, kosta vad det kosta vill.
Det är inte bara här vi kan hjälpa världens mest utsatta. Faktum är att det inte alls är här vi kan hjälpa dem. Många av dem som har sökt sig hit under den senaste krisen - vilket tack och lov allt fler har insett att det verkligen är fråga om - har lämnat det som borde vara säkra platser, läger, för att vår del av världen och kanske framför allt Sverige har gått före och visat att det är lämpligt att ta från biståndet för att ge till mottagandet här. Man ser mottagande i vår del av världen som ett slags effektivt bistånd.
Hjälporganisationer har krävt, begärt och bett och bönat om att få mer resurser. Det finns personer som har lämnat säkra platser för att det inte finns mat, mediciner eller skydd i flyktinglägren eller för att kvotflyktingsystemen inte fungerar. De länder som borde kunna ta emot dem som är i störst behov av permanent vidarebosättning faller sönder i ett oreglerat och icke fungerande mottagande.
Min fråga till Emma Carlsson Löfdahl och Liberalerna är: På vilket sätt vill ni ta ansvar för de hungriga, sjuka och frusna människor som befinner sig på en plats som borde vara säker?