Fru talman! Från Sverigedemokraternas håll vill jag redogöra för vår utgångspunkt. Problemet med dessa typer av program, som IMF sjösätter och äskar pengar för, är att de tenderar att förr eller senare omvandlas till skuldavskrivningar. Man har en dokumenterad historik av att skriva av andra länders skulder. Därför kan inte detta betraktas på något annat sätt än som bidrags- eller biståndspolitik. Vi skulle dock ha haft större förtroende för de så kallade utlåningsprogrammen om lånen de facto betalades tillbaka i större utsträckning.
Sedan vill jag bemöta ett par saker som Fredrik Stenberg sa i sitt anförande.
Några av de länder som vi skänker pengar till, exempelvis Somalia - 21 miljoner för en månad sedan - ligger i toppen av korruptionsindex. Det är skurkstater det handlar om i väldigt många fall. De jobbar inte med den typ av politik som är viktig för Socialdemokraterna - jämställdhet, miljöfrågor och så vidare. Framför allt kränker man konstant grundläggande mänskliga rättigheter i de här länderna. På vilket sätt är ledamoten övertygad om att dessa pengar inte används för vidare korruption i exempelvis ett land som Somalia?
Ledamoten gör en poäng av att bidrag skulle leda till välstånd. Det finns över huvud taget inte något sådant kausalt samband, så det argumentet faller. Singapore var ett fattigt land för 50 år sedan. Det har aldrig mottagit en krona i bistånd men är i dag en av världens framstående nationer i ekonomisk mening. Somalia har tagit emot hur mycket bistånd som helst men har inte utvecklat något välstånd. Jag vill bara poängtera att det inte finns något sådant kausalt samband. Det finns ingen empiri för det påståendet.