Fru talman! Här kommer ju svartmålandet igen, med de där värdeorden som jag inte riktigt gillar.
Här har vi en fiskarkår, en yrkeskår som ser till att vi får mat på bordet. De jobbar stenhårt. De följer lagar och regler. Ändå svartmålas de.
Om det är någon som ska svartmålas är det de politiker som är med och sätter ramarna för hur denna yrkeskår ska agera. Det är inte yrkeskåren som sådan som ska svartmålas. Detta är annars inte minst Andrea Andersson Tays parti väldigt duktigt på att göra i debatten.
Jag avslutade mitt anförande med att ta upp vikten av att fiskbestånden ska återhämta sig. Det vill vi alla, tror jag. Precis som Andrea efterlyste i sin slutreplik behöver vi ge stammarna möjlighet till återhämtning. Det får vi genom lägre kvoter.
Återigen: För fisken spelar det ingen roll om den dör i ett nät eller i en trål. Det handlar om lägre kvoter. Då kan man inte stå på sidlinjen och fäkta, som Vänsterpartiet gärna gör för att det ser bra ut i medierna, utan då måste man sitta vid förhandlingsbordet. Då måste man vara förhandlingsbar. Man måste vara spelbar. Man måste jobba i kulisserna för att få med sig övriga länder för att få en majoritet.
Man kan inte bara stå på barrikaderna och skrika nej, för då hjälper man ingen, allra minst sillen och strömmingen.
(Applåder)