Fru talman! Jag var tydlig i mitt förra inlägg med att även jag känner många egenföretagare – alltifrån musiker till konstnärer och tatuerare. Jag vet precis hur mycket de arbetar. Jag vet också att flera av dem har varit tvungna att sluta, eftersom vi har en mycket, mycket sämre ekonomi. Om ett smörpaket kostar 80 spänn prioriterar människor det framför att göra en ny fjäril på armen. Jag känner definitivt till detta.
Ledamoten Camilla Rinaldo Miller får det att låta som om jag är världens ondaste och hon är världens snällaste, att jag hatar alla företag och hon älskar alla företag. Givetvis är inte världens fullt så svartvit. Jag vet att Camilla Rinaldo Miller vet att även jag åker runt i landet och träffar både stora och små företag. Jag har varit i mitt län, och jag har varit i Övertorneå och Kalmar.
Det är såklart inte så att jag inte vet hur det verkligen ser ut. Jag vet också att det är en sak med småföretagen, men jag har jobbat på de stora företagen. De finns också, och där är det inte guld och gröna skogar. Där är det väldigt högt tempo, väldigt dåliga scheman och väldigt stor skillnad mellan personerna som jobbar där med osäkra anställningar och så vidare.
Hela landet går inte runt på alla de små gulliga, pittoreska småföretagen, utan väldigt många är de här riktigt stora företagen, och de vill verkligen roffa åt sig så mycket vinst det bara går, gärna på bekostnad av dem som utför arbetet. Helst vill de inte betala höga löner och helst inte ob-tillägg heller om de hade fått bestämma.