Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation nummer 8. Vi står naturligtvis bakom även den andra reservationen från Kristdemokraterna.
Kristdemokraterna verkar för en ny svensk Mellanösternpolitik. Vi driver på för återupprättade relationer med Israel. Vi fördömer Irans förödande krigföring och finansiering av internationell terrorism. Vi agerar för att förföljelsen av kristna ska upphöra och för att folkmorden 1915 och 2014 ska erkännas. Vi vidtar åtgärder mot den palestinska ledningens systematiska spridning av antisemitism och stöd till terrorister. Vi gör klart att despotin och islamismen i Turkiet diskvalificerar landet från medlemskap i EU.
Även i utrikespolitiken är Kristdemokraterna ett tydligt oppositionsparti.
Herr talman! Till skillnad från regeringen omfamnar vi den förhandlingsprocess som lett till fred mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden. I utskottets betänkande ägnas denna normalisering några få ord. Ändå handlar det om en helt ny politisk dynamik som nu formas i Mellanöstern.
Genom avtalen med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko öppnas möjligheter för omfattande handelsutbyte och ökad tillväxt men också för ett djupare och mer allmänt erkännande av Israels rätt att existera. Som ett resultat av skicklig diplomati har USA flyttat fram positionerna på ett sätt som decennier av europeisk medling aldrig lyckats med. Det nya Mellanöstern som vi ser i dag indikerar en signifikant och historisk utveckling.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern
Herr talman! Åtskilliga regeringar och politiska ledare runt om i världen välkomnar det som sker. Goda förhoppningar gror om att fler arabländer ska följa efter. Samtidigt är det uppenbart att det politiska styret i palestinska områden är marginaliserat. Till stor del är det en självvald marginalisering. Mahmud Abbas och hans regim har på senare år medvetet vägrat att föra någon som helst dialog med Vita huset.
Till marginaliseringen bidrar också det sätt på vilket den palestinska ledningen valt att agera efter att de nya avtalen ingåtts. Obalanserade utfall om förräderi och knivhugg i ryggen har kombinerats med överilade beslut som att lämna det roterande ordförandeskapet i Arabförbundets råd, detta i ilska över att medlemsländerna i Arabförbundet inte samfällt ställt sig bakom ett fördömande av fredsavtalen med Israel.
Mahmud Abbas och andra antisemitiska palestinska företrädare har alltför länge tillåtits lägga hinder i vägen för fred i Mellanöstern.
I allt från den brittiska Peelkommissionen 1937 till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsavtal har palestinska ledare avfärdat genomarbetade uppgörelser och förslag till en tvåstatslösning.
Såväl i Camp David 2000 som i Annapolisprocessen 2007 erbjöds palestinierna en självständig stat, inkluderande 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad. Ändå sa de nej.
Det säger sig självt att förhandlingar med palestinierna är både ofrånkomliga och önskvärda. Men det kommer inte att vara möjligt förrän ett ledarskap finns på plats som otvetydigt erkänner Israels rätt att existera som en judisk stat och som en gång för alla sätter punkt för terrorismen. Utan en palestinsk ledning som bryter med Hamas, med Islamiska jihad, med Hizbollah och andra terrorister - utan en tydlig vilja att förhandla och kompromissa - blir det inga uppgörelser.
Herr talman! Närmandet mellan Israel och viktiga arabländer visar att en ny tid är inne. Tvärtemot konventionell visdom går det att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern utan att börja med den israelisk-palestinska konflikten. För omvärlden finns det all anledning att välkomna detta.
Vad vi ser är en utveckling som i förlängningen innebär ökad säkerhet för såväl Israel som dess grannar och för hela Mellanöstern. Det är, herr talman, i grunden vad den pågående normaliseringen handlar om.
Till denna normalisering - till dessa fredsavtal - har den svenska regeringen visat upp en märklig inställning. Genom några ord på Twitter har det pliktskyldigt meddelats att det som nu sker ska välkomnas. Men det finns inget engagemang, inget erkännande av de modiga politiska beslut som har fattats, inget stöd för en fortsatt process och för fler fredsavtal i denna anda.
Herr talman! Detta duger inte. Det är en irrelevant, en ensidig och en daterad politisk hållning, vilket styrker det som jag inledde med att säga: Sverige behöver en ny Mellanösternpolitik.