Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2.
Vi kan konstatera att tillgängligheten har ökat sedan omregleringen, och det är bra. Särskilt bra är det att ombudsverksamheten nu vidgas, för det finns områden i Sverige där det inte är möjligt ekonomiskt att etablera apotek men kanske allra svårast att rekrytera den personal som skulle behövas. Då är detta med ombuden en väldigt bra lösning.
Betänkandet handlar om att förtydliga apotekens grunduppdrag. Det tycker jag är utmärkt. Det är helt i linje med det som Världshälsoorganisationen har fört fram om apotekens roll i hälso- och sjukvården.
Här finns välutbildad legitimerad personal som ska samarbeta med annan personal i hälso- och sjukvården - på vårdcentralerna, inom sjukhusverksamheterna och så vidare. Det handlar inte bara om att lämna ut läkemedel över disk, utan det handlar också om information och om att arbeta med egenvård.
Detta kan sägas vara sjukvårdens frontlinje dit människor går för att söka hjälp för sådant som de känner att de kan klara själva, att de inte behöver gå till vårdcentralen eller ringa till en nätdoktor. Går de till apoteket kan de förvänta sig att få ett professionellt råd om vilket läkemedel de ska välja, men det kan också vara råd om andra saker som förband etcetera. Detta kräver en kompetens hos den här personalgruppen och en förmåga att samarbeta med övriga inom hälso- och sjukvården. Jag tänker då närmast på vårdcentralerna.
Bristen på farmaceuter har tagits upp här. Den får inte leda till en sänkt kvalitet på apoteken, utan vi måste fundera över hur vi kan lösa problematiken. Ja, det är naturligtvis att öppna dörren för de farmaceuter som vill och kan arbeta efter 67, något som gäller i alla bristyrken. Men det gäller också att underlätta för alla de farmaceuter som har kommit flyende hit till Sverige och som inte omedelbart kan sättas in i verksamheten. Prioritera språkutbildningen för dem! Prioritera att de får kunskap om den lagstiftning vi har, som skiljer sig från den som finns i många andra länder! Det gäller att få in dem i apoteksverksamheten så snabbt som möjligt och att ha insikten att mycket av kunskaperna i det svenska språket, som är ett svårt språk, får man på arbetsplatsen.
Vi måste alltså också se på den möjligheten att kompensera för bristen på farmaceuter. Sedan får vi naturligtvis se in i kristallkulan när det gäller hur många utbildningsplatser vi behöver. Finns det också farmaceuter som har övergått till annan verksamhet och som kanske kan förmås att komma tillbaka till apoteksverksamheten?
Det togs också upp här hur kostnaderna för läkemedel har skjutit i höjden. Jag ser den debatten som naturlig att ta när vi diskuterar den nationella läkemedelslistan.
Kvalitet och säkerhet på apoteksmarknaden
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 juni.)