Fru talman! Jag tackar för frågan från ledamoten Tony Haddou.
Återigen: Det svenska medborgarskapet är inte vilken handling som helst. Det ska inte bara vara ett kvitto på att man bott i landet ett visst antal år. Vi höjer nu kraven från krav som knappt existerade, och det målas här upp som ett gigantiskt hinder för en extremt stor grupp. Det håller inte jag med om.
Det är klart att det finns de som av olika individuella anledningar har svårt att nå upp till kraven. I de fall det är motiverat av anledningar som man själv inte kan råda över finns det undantagsregler, men för den grupp som kan lära sig språket genom att gå några kurser eller kan arbeta genom att ta de jobb som finns tycker jag att tröskeln till att bli svensk medborgare fortfarande är extremt låg.
När vi liberaler säger att medborgarskap ska förtjänas säger vi inte att människors värde på något sätt ska prövas. Medborgarskapet är dock ett formellt medlemskap i det här landet, och jag tycker att ett sådant medlemskap ska kunna omgärdas av rimliga krav som egen försörjning, språk, samhällskrav och ett hederligt och skötsamt levnadssätt.
Då återkommer vi till frågan om vad som egentligen är mest inkluderande. Är det att säga till människor att landets språk eller den egna försörjningen inte spelar någon roll och att de inte behöver bry sig om att känna till vad det här landet står för och sedan låta dem hamna i utanförskap – utanför arbetsmarknaden, utanför samtalet och utanför makten över sitt eget liv? Vi har ju redan sett vad det har lett till. Det har inte lett till något gott.
Detta är en nödvändig och bra reform som vi nu kommer att genomföra.