Fru talman! Pandemin har visat revorna inom hälso- och sjukvården och visat att den offentliga vården gick på knäna redan innan pandemin. År 2018 hade Sverige två vårdplatser per 1 000 invånare. Det är lägst antal vårdplatser i hela EU. Det handlar om brist på personal och inte sängar. Det var bara att gå in på Södersjukhuset akutavdelning för att man skulle förstå att någonting inte var helt okej, och det var innan pandemin.
Den offentliga vården har fått stå tillbaka ganska länge medan de privata vårdgivarna med vinstintresse har blomstrat, fru talman. Många av Sveriges sjukhus har väldigt moderna lokaler med välutrustade intensivvårdsplatser. Men satsningen på personalen lyser tyvärr med sin frånvaro. Resursbristen för intensivvården har mer än dubblerats de senaste tio åren. Så var det före pandemin, och vi ska inte tillbaka dit.
Nu kan vi också se att ett antal regioner skär ned i vården. Det tycker jag inte är acceptabelt. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har tittat på vad som behövs personalmässigt. Fram till 2026 skulle man behöva nyrekrytera 118 000 personer för att behålla samma nivå på vårdens tjänster som i dag.
Vänsterpartiet vill förbättra arbetsmiljön för personalen. Det blir då förstås även bättre för patienterna, fru talman. Det behövs en ökad personaltäthet och ständig kompetensutveckling. I vår budgetmotion som vi lade fram har vi föreslagit just ökade anslag till regioner och extra anslag till regioner med omfattande glesbygd.
Staten har ett ansvar för att utbilda olika yrkesgrupper som kan arbeta inom hälso- och sjukvården. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för kompetensutvecklingen. Det är viktigt att det finns en framförhållning för framtida behov inom regionernas och kommunernas hälso- och sjukvård. Det behövs en kvalitetsutveckling i verksamheterna.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till en långsiktig utbildningsplan för framtida rekryteringsbehov inom hälsovården med ökad kvalitet och ökad personaltäthet. Just detta var majoriteten i utskottet överens om. Det var väl en samproduktion mellan bland annat Vänsterpartiet och Moderaterna.
Det behövs ett omfattande omtag inom vården. Det räcker inte med utredningar eller applåder. Personalen är guldet som vi måste värna. Vi måste också se över administrationen. Även den har svällt väldigt mycket. Hur ska det balanseras? Det är självklart att vi ska få in viktig information. Men hur ska det gå till, och vilken typ av information ska vi ta in? Det måste ses över. Det är vi också överens om i utskottet.
Fru talman! Överlevnaden i cancer har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren. Samtidigt kvarstår glappet mellan de olika grupperna, och det har inte påverkats. Vi kunde exempelvis rädda 3 000 liv om alla fick en kvalificerad vård och behandling. Det är de högutbildade som i större utsträckning får bättre vård och också bättre samtalsstöd visar det sig i olika undersökningar.
Fru talman! Det är förstås inte acceptabelt att socioekonomiska faktorer, kön eller var vi bor någonstans i Sverige ska styra på det sättet. Vi vill se en utredning för att analysera de regionala skillnaderna och de socioekonomiska skillnaderna avseende väntetider, användning av cancerläkemedel, screeningverksamhet, uppföljningsrutiner etcetera. Genom en sådan utredning skulle man kunna eliminera den stora skillnaden i vården.
Det finns också stora geografiska variationer i form av vilken medicinsk kompetens som finns tillgänglig. Onkologkompetensen är ojämnt fördelad över Sverige. Det måste vi titta på. Det kan inte vara så att om jag har cancer och bor i en region som inte har den kompetensen så får jag sämre vård. Det är inte tillständigt helt enkelt.
Fru talman! Nästan varje dag drabbas barn av cancer. Överlevnaden är extremt hög, och det ska vi vara tacksamma för. Men som för alla grupper av drabbade har vården av barn gått framåt, och allt fler överlever. Som i övriga vården är det personal och kompetensförsörjning som står i centrum. Här behövs en genomtänkt kraftsamling.
Fru talman! Det är väldigt många olika motioner i betänkandet. Nu ska jag sväva in på ett annat område, nämligen aborter. År 1960 var den svenska abortlagstiftningen mycket restriktiv. Många kvinnor åkte då till Polen för att göra abort. I dag är det precis tvärtom. Polen är ett av de länder i EU som har strängast abortlagstiftning.
Sedan 2008 har kvinnor från andra länder rätt att göra abort i Sverige utan särskilt tillstånd. Kostnaden ska dock kvinnan själv stå för eller hennes hemland. Det finns i dag ingen statistik om hur många utländska kvinnor som använder möjligheten att göra abort i Sverige.
Vi i Vänsterpartiet menar att möjligheten till stöd och medicinsk hjälp inte bara ska vara förbehållen kvinnor med god ekonomi och att vi ska utreda hur subventionerade aborter för utländska kvinnor ska kunna erbjudas inom ramen för utländska kvinnors aborträtt. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 30, fru talman.