Herr talman! Låt oss hålla oss kvar vid begreppet hållbarhet, som är ett signum för Miljöpartiet. Jag satt i den statliga utredning som tittade på de svenska insatserna i Afghanistan under 20 år. Det var länge ett av de länder Sverige gav mest bistånd till. Sedan man drog sig ur Afghanistan får vi nästan med ljus och lykta leta efter de hållbara och bestående resultaten av många års insatser och bistånd från bland andra Sverige.
Har inte prioriteringar och möjligheter för mottagarlandet att faktiskt ta till sig bistånd en stor betydelse? Vänstersidan pratar ofta om pengar och siffror, till exempel 1 procent av bni, men det handlar väl om att prioritera rätt insatser? Hur skulle ledamoten Alm Ericson vilja prioritera i det totala biståndet? Vi hörde tidigare att någon ville att 50 procent skulle gå till flickor och kvinnor. Hur ser ledamoten Alm Ericsons prioriteringar av det totala biståndet ut?