Herr talman! Det handlar just om balansen mellan att vidta de åtgärder som vi på riktigt tror och menar har effekt. Vi ska inte vidta åtgärder för sakens skull. Då vet vi att det handlar om trängsel som i sin tur är en risk för smittspridning. Vi vet också att det är i privatlivet, i hemmiljön och på arbetsplatsen som det är störst risk för smittspridning. Vi må tycka vad vi vill om kollektivtrafik, köpcentrum och butiker. Men vi vet att det är hemmet, arbetsmiljön och vissa andra sammanhang som det handlar om. Vi kan ta detta med parker som är fulla med folk och där man sitter väldigt trångt. Det är en uppenbar riskmiljö.
Vi har inte utfärdat vare sig förordningar eller föreskrifter exakt för hur detta ska se ut. Det är klart att vi behöver fundera på det och naturligtvis bli mycket mer precisa. Ramlagen avser inte att ge alla dessa svar. Men den pekar ut vilka sammanhang och vilka miljöer som detta skulle kunna handla om. Det är också väldigt viktigt att säga att det är klart att man inte kan förbjudas möjligheten till sällskap med någon. Är det dessutom så att man är i samma hushåll har man redan en nära fysisk kontakt.
Frågan om hur långt man går, och hur skarpa dessa åtgärder behöver vara återstår att svara på utifrån hur smittläget förändras när detta blir aktuellt.