Fru talman! Socialdemokraterna, i alla fall i Stockholm, säger sig nu storsatsa på kulturpolitiken. Man vill återta Kulturdepartementet och kulturministerposten. Vad det här gör med samarbetet och klimatet mellan regeringspartierna Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska jag låta vara osagt, men det är väl så intressant.
Jag är dock bekymrad över vad dessa socialdemokratiska ambitioner kan komma att innebära för kulturen när pekpinnar och mål ska sättas upp i stället för att man låter kulturen vara just fri. Det är ju inte direkt så att Socialdemokraterna historiskt har värnat en kulturens mångfald. Teknikfientligheten har varit påtaglig, och argument emot valfriheten har ofta grundat sig i att man tycker att politiken och politiker vet bäst och behöver skydda medborgarna.
Jag tycker precis tvärtom: Politiken ska hålla sig så långt borta som möjligt och i grunden stimulera en fri kulturnäring som genom offentliga insatser tillgängliggörs främst för barn och unga, inte för välbeställda innerstadsbor i exempelvis Stockholm.
Av de förslag som jag har sett att Lawen Redar nu vill gå fram med till S-kongressen finns en stor tyngd på att det offentliga åtagandet ska öka, det vill säga att mer skattepengar ska läggas på kultur. Men det finns inga förslag på hur kulturens finansiering skulle kunna breddas utöver de offentliga bidragen och stöden. Min fråga är därför: Är utökade möjligheter till privat finansiering av det slag som vi moderater lägger fram förslag om otänkbara för Socialdemokraterna och Lawen Redar?