Fru talman! Jag har några frågor till Dan Hovskär. Jag blir lite lätt förvirrad, måste jag säga.
Min första fråga är varför ni aldrig lyssnar på remissinstanser och läser vad de tycker och tänker. Det handlar ju om ett manifest nej till den här reformen. Det tycker jag är intressant.
Från remissinstanserna har man lyft ganska viktiga frågor. Man har lyft ojämlikheten över landet, kanske beroende på hur stor kommunen är. Man har lyft att reformen riskerar att leda till två parallella vårdkedjor. Hur ska kompetensförsörjningen när det gäller läkare riggas i kommunerna? Vem ska ta hand om det? Kommer patientsäkerheten att bli maximal?
Jag undrar också lite när det specifikt gäller fortbildningen. Om du går in som läkare i en lite mindre kommun har du kanske inte väldigt många kompisar. Hur ska du få tag på kollegor att diskutera vårdfrågor med? Och vad händer med kompetensen?
Jag tänker också att det är dyrköpt information man får när man tittar på hur skolhälsovården har fungerat i kommunerna. Det är inte så lyckosamt när det gäller vare sig kompetenshöjningen eller hur man kan få tag på skolläkare. På vilket sätt skulle det vara betydligt lättare att få tag på läkare i det här systemet? Ni säger att 10 procent inte jobbar som läkare. Är det de som ska komma springande? Varför ska de komma springande, till färre kollegor och ett ganska diffust ansvarsområde? Varför har ni inte i stället sett till att det blir fler geriatriska mottagningar, exempelvis?
Det är några av mina modesta frågor till Dan Hovskär.