Fru talman! För det första, Carl-Oskar Bohlin, tycker jag att det scenario som Svenska kraftnät målar upp inte är realistiskt i sig. Tittar man på vad som gäller för 2045 kan man konstatera att bolagen har sagt att de förväntar sig att driva vidare åtminstone de sex reaktorer vi har nu till kanske 2060 med livstidsförlängningar. Det bortser man helt från i det scenario som Carl-Oskar Bohlin hänvisar till. Det är också det som vi tillsammans skrev under på: Det ska man få göra. Jag har inga problem med det. Ur det perspektivet tror jag, för det första, att premisserna för hela scenariot är tveksamma.
För det andra räknar bolagen själva med det här. Lyssnar man på till exempel Hybrit, som ska använda vätgas i sina processer, hör man att det är mer lönsamt för dem att producera väldigt mycket vätgas när det blåser mycket, det vill säga när priserna är låga. Sedan kan de lagra den och använda den kontinuerligt i sina processer. De vill inte ha el 24:7, för det kommer att vara dyrare.
Det Carl-Oskar Bohlin föreslår är att vi ska planera för dyrare system. Vi ska alltså öka företagens, och därmed också hushållens, elfakturor med det system som Carl-Oskar Bohlin tänker tvinga fram.
Det är ju inte du och jag som bestämmer det här. Det är inte vi i den här kammaren som bestämmer detta. Det är bolagen som väljer vad de investerar i. När de väljer att vara flexibla därför att det är mer lönsamt tycker jag att det är välkommet. Det gör att vårt system på totalen blir bättre.
Det handlar inte om någon typ av nyspråk. Det som Carl-Oskar Bohlin vill prata om är snarare nyspråk för statlig planering och för planekonomi. Jag förstår att man vill tvinga bolag att alltid använda el om det är så att man har ett sätt att driva system i åtanke, men detta kommer varken Carl-Oskar Bohlin eller jag att kunna styra över. Det är bolagen som gör det, och då får man lyssna på dem och räkna med det som de förutsätter.