Herr talman! Vi ska inte tro att det finns en dold agenda. Låt mig då ställa några frågor.
Ännu efter tolv år har den normalt obligatoriska sjöförklaringen inte hållits. Av drygt hundratalet överlevande är det bara ett fåtal som har hörts som vittnen. Våra hemligaste myndigheter, Must och KSI, har kunnat förhindra varje insyn från efterlevande och utomstående genom att åberopa rikets säkerhet alternativt gravfrid trots att Estoniahaveriet officiellt rör en rent civil katastrof.
Våra myndigheter har inte varit Estland behjälpliga med att skapa klarhet, hittills i varje fall - snarare tvärtom.
En ljuspunkt i detta rättsliga mörker är trots allt Justitiekanslerns utredning. I den slår han fast att den munkavle som Sjöfartsverket försökte ålägga Estoniadykarna när Estlands utredare Margus Kurm var här nyligen, den mörkläggningen, saknar rättslig grund.
Vi vet att det är meningslöst att vädja till regeringen om en ny Estoniautredning, lika meningslöst som att få prövat om Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Avgörande bevismaterial har slängts tillbaka i havet, originalfilmer eldats upp och utredningsunderlag förstörts utan att någon har ställts till ansvar - tvärtom.
Vad gäller filmerna står det uttryckligen i avtalet att regeringen och Näringsdepartementet äger varenda film som tas. Rockwater har svarat mig personligen att skälet till att de brände upp filmerna var att de hade så dåliga kassaskåp att de inte ville att filmerna skulle komma i andras händer. En sådan förklaring kan man inte godta i det här sammanhanget.