Herr talman! Då jag är alldeles färsk i, inte riksdagen, men skatteutskottet tänker jag inte gå in på några av de mycket tekniskt avancerade turer som utskottet hanterar. Jag har faktiskt funderat lite mera allmänt över hur vi resonerar i och hur vi debatterar våra skattefrågor. Jag fick frågan relativt tidigt varför jag sökte mig till skatteutskottet. Mitt argument var att skatterna är väl någonting som de allra flesta människor har åsikter om. Det är inte så konstigt för de berör alla i vardagen.
När budgetförhandlingarna drog i gång och det skrevs en och annan artikel om höjd bensinskatt och dieselskatt och annat är det ingen överdrift att säga att det fanns en hel del människor som hade åsikter om både det ena och det andra - skattenivåer och annat. Det är en fördel att då få chansen att diskutera utifrån: Vad är rimligt? Vilka är alternativen? Framför allt: Vad får vi för våra skatter? Då blir det faktiskt inte den trubbiga, glasklara politiker-fattar-ingenting-attityden. Tvärtom blir det en inbjudan till en dialog. När man då säger att det här kanske du inte tycker är världens bästa system, men ändå behöver vi ju ha in pengarna, så finns det, långt utanför socialdemokratins medlemmar, en väldigt stor förståelse för att visst måste vi få in skattepengar. Det är det som också är avgörande i vardagen om vi ska ha barnbidrag, skola och äldreomsorg. Det vet väl varenda en. Det finns inte många, det finns men det är inte många, som säger: Det här får väl var och en klara av. Nej. Det finns en oerhört bred samsyn över att vi alla ska betala skatter. Man kan ha åsikter om vilka skatter och vilka nivåer det ska vara, men allmänt sett vet de flesta och argumenterar för att vi måste få in skattepengar för att vi ska få en välfärd och en trygghet som vi känner igen och som vi vill ha kvar.
Då är det faktiskt givande att få ett uppdrag där just den här diskussionen kommer upp. Det är ett uppdrag där jag upplever att det hela tiden sker förändringar. Det finns ingen sanning i dag som är sanning i morgon när det gäller olika skatter, olika nivåer och olika sätt. Det förändras hela tiden, det blir en dialog men det avgörande är: Får vi inte in pengar för välfärden står vi illa.
Det handlar mycket om hur man känner det rent personligt, men det gäller också generellt. Det gjordes vissa undersökningar under de olycksaliga åren i början av 90-talet då det var stora försämringar och stora skattehöjningar för att sanera statens ekonomi. Det var på den tiden en stor förståelse, långt utöver medlemmarna i Socialdemokratiska partiet, för att vi var tvungna att göra så. Det fanns en förståelse för att vi måste hjälpas åt. Många tyckte att det var bekymmersamt och tungt, men ändå fanns det en respekt och en förståelse.
Det har varit en diskussion om statsbidragen till kommunerna, om storleken, riktade eller inte riktade. Jag är fortfarande kommunalpolitiskt aktiv hemma i Enköping. Personligen är jag för generella statsbidrag till kommunerna och tycker att det ska kunna göras undantag, till förmån för riktade bidrag. Jag ser att min egen kommun, som i och för sig är borgerligt styrd, sänker skatten och har hamnat i ett läge där man har problem inom barnomsorgen och äldreomsorgen. Om då en medlem i regeringspartiet har en klar linje och till exempel vill värna och ha mer personal till barnomsorgen, tycker jag att man faktiskt får göra undantag så att den borgerliga majoriteten i Enköpings kommun inte använder pengarna för att ytterligare sänka skatten. Därför tycker jag att det måste vara en kompromiss när det gäller de generella och riktade bidragen även till kommunerna.