Herr talman! Jag tror att vi kan göra saker tillsammans på ett bra sätt. Vi är båda oroliga som samhällsmedborgare och kanske också som föräldrar. Vi kan se att det har blivit mycket värre.
Det värsta scenariot jag kan tänka mig är att vi slår oss till ro och finner oss i att det är så här. Våra barn har bara en uppväxt, och som barn är det lätt att tro att det är så här det ska vara. Därför är jag mycket tacksam för den här debatten, för att vi lyfter upp den stereotypisering och objektifiering av pojkar och flickor som gör att handlingsalternativen begränsas. För många flickor framstår det som att man måste vara på ett visst sätt för att tillfredsställa andras förväntningar.
Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Helena Höij med förslag på konkreta åtgärder. Men till att börja med är jag glad för att vi har den här debatten. Verkligheten är något vi utformar, och den är inte självklar.