Herr talman! I civilutskottets betänkande om fastighetsrätt tas ett antal mycket intressanta frågor upp, som vi ju hört i debatten här. I huvudsak tänker jag hålla mig till en fråga som jag själv har en motion om. Det gäller lagfartskapningar, som jag ser som ett ganska allvarligt rättsosäkerhetsproblem. Även om omfattningen inte är stor är detta, enligt uppgifter jag fått, ett växande problem. För dem som drabbas är lagfartskapning ett mycket allvarligt och svårt problem att hantera.
Även om ett litet antal människor berörs är det ett så pass stort ingrepp i ens liv när man drabbas av lagfartskapning att det är högprioriterat att lösa den frågan.
Det kan bli väldigt kostsamt för den som har blivit lurad på sin fastighet. Av de exempel som jag har sett framgår att det kan vara näst intill omöjligt att reda upp det hela och att få tillbaka fastigheten. Dessutom framgår det av de exempel jag sett att man, som regelverket i dag är, har väldigt små möjligheter att få någon form av hjälp från samhället.
Jag vet att ett arbete pågår i Regeringskansliet när det gäller det här problemet. Det har refererats av flera, men man har då hänvisat till Lantmäteriets förslag till lösning. Men Lantmäteriet självt konstaterar, enligt de uppgifter jag har, i sin rapport till regeringen att dess förslag inte löser problemet.
Vidare finns det en promemoria från Justitiedepartementet som också har försökt ta fram lösningar, men inte heller där har man egentligen kunnat hitta sätt att lösa problemet. Såvitt jag förstår mynnar promemorian ut i åtgärder som förmodligen gör det något enklare för den som har fått sin lagfart kapad att återfå densamma. Dock minskas därmed inte risken att sådant här inträffar - så har jag uppfattat situationen - så regeringen har väl fortfarande ett rätt stort problem att hantera.
För den enskilde är lagfartskapning inte bara ett ekonomiskt brott utan också ett integritetsbrott som medför en oerhörd otrygghet för den familj som drabbas. Egentligen är det anhöriga som ofta drabbas av en stor osäkerhet. Det är ju obelånade fastigheter som kapas. Ofta är det de kommande arvingarna som har ett intresse i fastigheten och som kanske har skuldsatt sig i förväntan om att kunna ärva något som de sedan inte kommer över. Det här kan alltså drabba en ganska stor grupp människor, även om det handlar om
en
fastighet.
Ofta är det dessutom fråga om ett större brott än så eftersom den kapade fastigheten, åtminstone i de fall som jag studerat, i nästa led har använts av kaparen som i sin tur lurar en bank att låna ut pengar. Det här är alltså ett rätt omfattande och komplicerat brott.
Jag tycker att sådant här inte borde kunna ske i Sverige och att det är dags att vi försöker få till stånd tydliga signaler i sammanhanget från samhället.
Förutom att jag i min motion föreslår en del åtgärder för att sådant här inte ska kunna hända tycker jag att samhället, eftersom det är fråga om så få fall, borde kunna lägga stora resurser på att hjälpa den som drabbas. Därmed kan det hela kanske stävjas. Om samhället verkligen anstränger sig för att hjälpa den som drabbas kommer de som ägnar sig åt sådant här ganska snabbt att se att det inte lönar sig att hålla på med detta.
Det finns många förslag i de motioner som väckts, så jag hoppas att det så småningom kommer ett bra förslag från regeringen.