Herr talman! Den proposition som vi nu ska debattera och så småningom fatta beslut om handlar om ändrade kapitaltäckningsregler och innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra två EU-direktiv om ändringar av reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Det handlar främst om regler om gränsvärden och samarbete mellan myndigheter i kritiska situationer.
Vänsterpartiet anser att de flesta av de ändringar som föreslås går i rätt riktning inom de flesta områden. I dagsläget kan vi i kammaren nog vara överens om att den senaste finanskrisen tydligt har visat på behovet av en ökad finansiell reglering.
Krisens orsaker var både komplexa och sammanflätade, men krisen blottlade betydande brister i det kapitalistiska systemet, i synnerhet i dess nyliberala tillämpning. Framför allt visade sig den marknadsliberala tesen om effektiva marknader som fungerar bäst utan statlig reglering inte hålla i verkligheten.
Extra trevligt är att Moderaterna har nyktrat till efter det som har hänt. Tidigare har man reserverat sig mot alla förslag om avreglering som har funnits. När man har avreglerat marknaden från EU-håll och förslag har lagts fram i kammaren har Moderaterna alltid velat gå längre och haft större och fler avregleringar. Men nu börjar man inse konsekvenserna av sitt agerande.
Det är dock märkligt tyst från dem som drivit tesen om att staten inte ska lägga sig i hur marknaden beter sig eftersom den klarar sig bäst själv. Utöver ett antal sådana företrädare i kammaren finns Timbro och Svenskt Näringsliv som borde stå i skamvrån och skämmas över vad de har bidragit till.
Det är många runt om i Europa som betalar priset för krisen på ett hårt sätt med sänkta löner och pensioner, uppsägningar, försämrade pensionssystem, försämrad välfärd och så vidare för att stater har tvingats gå in med medborgarnas pengar och rädda banker och finansiella institut.
Vänsterpartiet kan nu se med tillfredsställelse på att flera av de åtgärder vi har föreslagit är på väg att genomföras eller diskuteras inom EU eller andra internationella organisationer. Det handlar om allt från reglering av kreditvärderingsinstitut, clearing och handel med olika derivatinstrument till att kampen mot skatteparadis har intensifierats.
Vänsterpartiet har på olika sätt och i flera sammanhang framfört kritik mot de nuvarande kapitaltäckningskraven. Reglerna har flera svagheter. För det första är de alltför låga, vilket finanskrisen tydligt visade. För det andra är det ett problem att de nuvarande kapitaltäckningskraven är riskbaserade.
Detta medför två stora problem. Det leder till procykliska kapitaltäckningskrav som förstärker konjunktursvängningarna. För att klara kapitaltäckningskraven kan man bli tvungen att dra ned på utlåningen, vilket förstärker lågkonjunkturen. Det omvända förhållandet gäller givetvis i en högkonjunktur. Det har också visat sig i återkommande regelbundna finansiella turbulenta perioder.
Vidare är kapitaltäckningskraven relaterade till bedömningarna av tillgångarnas risk. Basel 2-reglerna tillåter att riskvärderingen får ske via bankernas interna system eller genom externa ratinginstitut. I praktiken innebär det att marknadsaktörer som står i beroendeställning till de finansiella företag de värderar utför tillsyn och i någon mening tolkar gällande lagar och förordningar beträffande den finansiella regleringen. Detta är självfallet djupt olyckligt och något som denna proposition inte gör något åt.
En annan svaghet i dagens finansiella reglering som har bäring på kapitaltäckningskraven är det fenomen som kallas shadow banking, skuggbanker. Syftet med att skapa dessa separata bolag, de så kallade skuggbankerna, har i många fall varit att lyfta bort risker och tillgångar från moderbankens balansräkning till skuggbankerna eftersom dessa bolag verkar under svagare tillsyn och reglering. Förfarandet har för moderbankens räkning också den fördelen att det ökar bankens kapital och på så sätt underlättar för banken att infria kapitaltäckningskraven. Man lyfter ur risker man har i bokföringen och lägger det i ett separat bolag. Detta var en av de grundläggande orsakerna till finanskrisen.
Dagens kapitaltäckningskrav behöver därför skärpas över hela linjen. Regeringens proposition om ändrade kapitaltäckningsregler uppnår inte detta, och det har knappast heller varit syftet eftersom det pågår ett omfattande arbete med Basel 3. När den propositionen kommer återkommer Vänsterpartiet med ett genomarbetat förslag för hur vi ser på kapitaltäckning och finansiell reglering.
I dag tänker jag beröra några punkter i den proposition vi har framför oss där Vänsterpartiet har avvikande mening.
Det är bra att man föreslår att originatorn, det vill säga den som ger ut ett värdepappersinstrument, också ska tvingas behålla en del av värdepapperet för att på så vis ta ansvar för vilka risker som finns i värdepappersinstrumenten. Det tror vi kan vara lugnande och skapa en ökad trygghet. Problemet är dock att den andel man tvingas behålla är så låg som 5 procent. Vi tror att den andelen är för låg och att man om man förväntar sig en högre avkastning är villig att testa gränsen på 5 procent. Man behåller 5 procent och ger ut papperet trots att man vet att det är en stor risk och om man lyckas får man en större avkastning på vidare produktion av värdepapperet.
Vänsterpartiet föreslår att man höjer kravet till 10 procent. Den som ger ut värdepapperet ska tvingas behålla minst 10 procent i egen ägo. Vi menar också att det ska gälla fordringar som är garanterade av nationella regeringar, centralbanker eller andra offentliga organ, vilket regeringen inte anser.
Även om jag har flera punkter som skulle kunna nämnas ska jag slutligen ta upp frågan om nya villkor för ersättningssystem. Det har pratats mycket om bonusar och rörliga ersättningar och vilka konsekvenser det har fått för olika finansiella instituts ökade risktagande. Människor som handlar med värdepapper har tjänat mycket för egen räkning genom att ta risker med andra människors pengar. Det är lätt att ta risker med andra människors pengar när man själv inte riskerar något och dessutom kan tjäna stora summor.
Jag tycker att de villkor som nu införs är en stor besvikelse. De innebär inte att man på något sätt kommer till rätta med problemet. Propositionen innehåller vissa generella principer för ersättningssystemens utformning och tillämpning. Principerna innebär att ersättningspolicyn ska vara förenlig med sund och effektiv riskhantering och inte stå i strid med institutets långsiktiga intressen. Det är i sig motsägelsefullt eftersom institutets långsiktiga intressen självklart är att ha en stor del av marknaden under sig och därmed tjäna så mycket pengar som möjligt. Det hänger inte ihop, skulle jag vilja påstå. De ska dessutom vara föremål för löpande oberoende översyn, och de ska på en principiell nivå fastställas av styrelsen. Allt ska vägas samman i en individuell och kollektiv prestation inom institutets övergripande resultat.
Vi menar att detta är alltför vagt och oprecist. De senaste två decennierna har mycket tydligt präglats av att lönerna såväl till företagens ledande skikt som till löntagare på lägre nivåer i stor utsträckning har varit rörliga. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv finns det egentligen inget rationellt skäl till att lönerna till finansföretagens ledande skikt är rörliga. Det finns tvärtom studier som visar att rörliga löner kopplade till olika prestationsmått snarast är kontraproduktiva för företagens resultat.
Bonusar och olika former av ersättningssystem till ledande befattningshavare är en del av ett system i näringslivet i allmänhet och finanssektorn i synnerhet som leder till moral hazard där det är enkelt att ta stora risker med andras pengar. Ibland har det naturligtvis gett hög avkastning, men lika ofta har det fått katastrofala konsekvenser, inte minst för alla de medborgare som nu betalar priset för detta agerande. Mot bakgrund av det resonemanget anser vi att rörliga ersättningar till personer på ledande befattningar i banker och andra finansinstitut helt enkelt bör förbjudas.
Därför, herr talman, lyfter jag fram den reservation som handlar om bonusar och rörliga ersättningar.