Fru talman! Jag antar att det är jag som är politikern på vänsterkanten, som ledamoten hänvisade till.
Tidigare i ett annat replikskifte nämndes att det är jättebra med en konstruktiv dialog. Det är viktigt med saklighet när vi debatterar svåra förslag. Därför undrar jag inledningsvis hur ledamoten uppfattade mitt inlägg.
Uppfattade ledamoten det som att jag och Miljöpartiet menar att de brott som vi diskuterar här i dag inte är allvarliga, inte någonting som samhället borde bry sig om och inte någonting som det är viktigt att vi vidtar träffsäkra åtgärder mot för att komma till rätta med? Vad det detta som ledamoten ansåg att jag sa? Det var nämligen inte det jag sa.
Jag försökte i mitt anförande att vara icke-konfrontatorisk och visa på svåra avvägningar som lagstiftaren alltid behöver göra. Man behöver iaktta stor försiktighet när man kriminaliserar nya områden eller som här återkriminaliserar ett område och vara säker på att man vidtar åtgärder som man tror kommer att få så många bra effekter som möjligt och så lite negativa effekter som möjligt.
Området mänskliga rättigheter är ofta präglat av att man viktar olika intressen mot varandra. Så är fallet även här. Det tänker jag är förklaringen till att så många av de remissinstanser som annars ganska ofta är överens inte har varit överens i den här frågan.
Det splittrar oppositionen på vänsterkanten, även om jag misstänker att Centerpartiet kanske inte känner sig träffat av beteckningen vänsterkanten. Men den samlade oppositionen har olika uppfattningar. Det tänker jag också visar på att vi har gjort olika avvägningar. Men det är ingen som menar att detta är något som är oviktigt eller någonting som vi inte bryr oss om.