Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.
Som framgått av tidigare inlägg står anhöriga för merparten av äldreomsorgen men också för annan närståendevård. Jag skulle önska att det syntes i nationalräkenskaperna vad det är värt i pengar. Det handlar inte om att ge betalt utan om att lyfta fram vad som görs på ideell basis för de nära och kära. Jag har väckt motioner om det i riksdagen. Riksdagen har sagt att det är för svårt, gjort tummen ned. SPF-seniorerna i Bålsta har prövat att mäta det, och det var inte alls svårt. Jag tycker därför att det borde kunna göras på nationell basis.
Tänk om anhöriga skulle gå i strejk? Vad skulle då hända i samhället? De går inte i strejk, för så gör man inte mot sina närmaste. Men jag undrar lite grann vad som kommer att hända i framtiden. Kairos Future har frågat medelålders människor hur de ser på detta, vem som ska vårda dem när de blir årsrika. Det är inte de anhöriga. Det vill man inte. Det är en jätteutmaning för samhället.
Riksrevisionen är inne på en del brister men kan inte gå in ordentligt på dem, för vi har det kommunala självbestämmandet. Det är inom det kommunala självbestämmandet som det mesta av anhörigvården ligger. Vi i riksdagen kan ändra i lagar. Vi ändrade ett "bör" till ett "ska", vilket var mycket väsentligt. Vi kan anslå lite pengar. Ofta är det pengar på marginalen som går till olika projekt. Det finns kommuner som säger att det är förgiftade pengar, eftersom projekten tar personella resurser från annat. Det passar inte in i deras program.
Jag skulle önska att Riksrevisionen kunde visa på för- och nackdelar med det kommunala självbestämmandet inom det här området så att vi kanske kunde hitta en tydligare gräns mellan vad staten ska göra och vad kommunerna ska stå för.
I det här sammanhanget vill även jag lyfta fram Nationellt kunskapscentrum. Det skapades under Alliansen, och de tar fram väldigt viktig kunskap. En sak som inte har lyfts fram här är den utbildning i information som de nu ger arbetsgivare för att arbetsgivare ska få förståelse för de anställda anhörigvårdarna och deras situation och kanske anpassa jobbet utifrån de förutsättningar som föreligger. Jag vet att anhöriga skulle sköta jobbet med stort engagemang om de kände att arbetsgivaren förstod vilken situation de befinner sig i.
En del kommuner har anhörigkonsulenter. Jag har på nära håll kunnat se att de betyder väldigt mycket. Anhörigkonsulenterna kan få igång grupper av anhöriga som sedan blir självgående och stöder varandra. Det är en oerhört kostnadseffektiv insats.
Jag vill tillägga att biståndshandläggningen också bör innefatta en bedömning av anhörigas situation. Det innebär att man har en lotsfunktion, att bedömningarna görs tillsammans med dem som är ansvariga för personers sjukvård och att man bildar ett team. Jag har tyvärr hört biståndshandläggare som sagt att de aldrig bryr sig om läkarintyget. Hur ska det då bli rätt i stödet till den enskilde och inte minst för den anhörige, som då är inne i en sjukvårdande roll?
Det finns alltså en rad problem att tackla, vad vi förstår. Regeringen är på gång med att återbesätta Äldreutredningen. Det ska bli spännande att se hur direktiven är utformade. Jag beklagar att den förra utredningen lades ned. Det fanns mycket kunskap som jag hoppas att man kan ta vara på i den kommande utredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 9.)