Herr talman! Det har varit vindstilla i kulturpolitiken i åtta år. Kulturbåten har legat stilla, fast förankrad med arbetslinjens ankare. Jag vet inte om kultur- och demokratiministern känner igen orden, men det var så hon inledde sitt anförande i kammaren för ungefär ett år sedan.
Det finns ingen som kan anklaga kulturministern för att det nu råder stiltje i den kulturpolitiska debatten. Nu är det storm på öppet hav. Förtöjningarna är kapade. Arbetslinjens ankare ligger lämnat på botten medan båten driver lite fritt.
Jag betvivlar inte engagemanget och viljan. Ambitionen är att segla mot horisonten, men tyvärr glömdes både sjökort och kompass på landbacken. Vad vilja Socialdemokraterna? frågade en gång August Palm. Jag ska inte begära att kulturministern svarar på den frågan, och att Miljöpartiet vill mycket råder det ingen tvekan om. Men vilja räcker inte hela vägen; man måste också ha en färdplan.
Jag visade i mitt anförande på ett antal områden där regeringen skjuter från höften men ständigt verkar missa målet. Men jag vill ge kulturministern möjlighet att här och nu ge tydliga svar på åtminstone ett område, nämligen fri-entré-reformen.
Mina frågor är ganska enkla: Vem ska reformen gälla? Och till vad? Är det alla utställningar för alla eller bara basutställningar för vissa? Ska en ny entréavgift för barn och unga på tillfälliga utställningar finansiera inträdet för etablerade kulturkonsumenter och tyska turister? Var ska museerna ta pengarna när kompensationen inte räcker? Tidigare har ministern sagt: Då tillför vi mer pengar. Har ministern fri dragningsrätt på Finansdepartementet, och hur stor är i så fall den dragningsrätten? Hur ska de museer som inte omfattas lösa sin situation när besökarna står med förväntan om att komma in gratis även där?