Fru talman! Jag ska inleda med att yrka bifall till reservation nr 1. I det här betänkandet har utrikesutskottet presterat stor samsyn, och ett flertal moderata yrkanden har blivit tillgodosedda, även om de traditionsenligt kommer att avslås. Mitt anförande kommer dock att fokusera på de delar av betänkandet där vi haft en annan mening än majoriteten av utskottet.
Det råder inte minsta tvekan om att FN är i stort behov av reformering. Organisationen speglar det förhållande som rådde i världen under det kalla kriget, det vill säga den mörka och dystra period då människorna i halva Europa och hela Ryssland förtrycktes av blodbesudlade kommunistiska diktaturer under ledning av Sovjetunionen. FN präglades av dels periodvis sovjetisk frånvaro, dels ett totalt
deadlock
genom veton som förhindrade konstruktiva fredsinsatser och konfliktförebyggande.
Förutsättningarna har förändrats dramatiskt, då den siste sovjetiska kommunistdiktatorn Gorbatjov vid Europarådets session i Strasbourg skrotade Brezjnevdoktrinen och lovade att sovjetisk trupp aldrig mer skulle ingripa i länder som beslutat sig för att avvika från den sovjetiska marxist-leninistiska läran och att i stället för så kallad folklig demokrati införa verklig demokrati.
I början av 90-talet var vi många som trodde att världsorganisationen skulle kunna spela en mer framträdande konfliktförebyggande roll. Delvis bevisades detta av resolutionerna, som gjorde det möjligt att ingripa mot Iraks angreppskrig och ockupationen av Kuwait. Därefter har FN, delvis på grund av den ålderdomliga organisationen, haft påtagliga svårigheter att ta ledningen i fredsfrämjandet.
Även vad gäller arbetet kring mänskliga rättigheter lämnar FN-strukturen mycket övrigt att önska. MR-kommissionen och även generalförsamlingen förefaller ibland vara ett forum för vissa odemokratiska förtryckarregimer att gemensamt blockera varje resolution ägnad att kritisera förtrycket och bristen på mänskliga rättigheter i de berörda länderna.
I reservation 1, som är gemensam för allianspartierna, betonar vi att Sverige ska värna och framhäva demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Inrättandet av den internationella brottmålsdomstolen är ett steg i rätt riktning.
Fru talman! Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om mänskliga rättigheter och demokrati i FN:s millenniemål. Vi menar att detta skulle understryka sambandet mellan utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter, vilket starkt framhålls av FN:s generalsekreterare i hans förslag till reformering av FN:s verksamhet och organisation.
Vi anser att det behövs långtgående och djupgående reformer av FN och dess underorgan. FN-systemet behöver en omfattande översyn, vilket i första hand ska avse biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan. När det gäller verksamheten i världsorganisationens specialorgan framhåller vi behovet av att effektivisera styrelsearbetet, skapa mer professionella rekryteringsprocesser, motarbeta och förebygga rivaliteten mellan olika organ samt att förändra ledningsstrukturen, ledningskulturen och beslutsprocessen.
Sverige bör vidare verka för en reformering av säkerhetsrådets sammansättning, beslutsregler och vetorätt och ta initiativ till skapandet av en mekanism för uppföljning och utvärdering av reformarbetet.
Vi vill här också särskilt framhålla att FN och andra internationella organ i större utsträckning än hittills måste uppmärksamma kvinnors utsatta situation i krig och deras behov av särskilt skydd mot sexuella övergrepp och annat våld i flyktingläger.
Fru talman! När det gäller säkerhetsrådet har vi länge önskat en reformering. Säkerhetsrådets sammansättning speglar maktförhållandena i världen vid tiden för andra världskrigets slut. Modellen med permanenta medlemmar vilka har vetorätt har överlevt sig själv. I den bästa av världar skulle vetorätten avskaffas och det permanenta medlemskapet skrotas. Det inses dock lätt att sannolikheten för att någon frivilligt avstår en plats i säkerhetsrådet och dessutom medverkar till en slopad vetorätt är mindre än sannolikheten att överleva en natt i en bädd full av giftkobror.
Det förefaller nästan lika osannolikt att EU skulle kunna enas om en gemensam plats i rådet, innebärande att Frankrike och Storbritannien avstod sina platser. Det återstår alltså att gilla läget och medverka till en utökning av antalet medlemmar i säkerhetsrådet för att den vägen bättre spegla dagens maktförhållanden i världen.
Generalsekreteraren har i sina förslag
In Larger Freedom
föreslagit två tänkbara modeller för ett utvidgat säkerhetsråd.
Enligt vår mening är modellen med kontinuerliga val till rådet att föredra. Vi avvisar alltså tanken på nya permanenta och semipermanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Dessutom vill vi till varje pris undvika en utvidgning av vetorätten till ytterligare medlemsländer. Det är mindre viktigt hur reformen genomförs än att den genomförs under förutsättning att samtliga nya rådsplatser blir föremål för fortlöpande om- eller nyval.
Fru talman! Det finns stora behov av internationella kris- och konflikthanteringsförmågor, och ambitionen att solidariskt bidra från svensk sida är hög. Vi förordar och har i ekonomiska ramar angivit en högre ambitionsnivå från Sveriges sida när det gäller långsiktiga internationella insatser som vi vet efterfrågas här och nu. FN:s, EU:s och Natos trovärdighet i fråga om internationell fred och säkerhet bygger på att de enskilda länderna utifrån sina egna beslut tar sin del av ansvaret och bidrar till de gemensamma fredsansträngningarna.
Efterfrågan på Sveriges medverkan är stor inom FN, EU och Nato, och Sveriges bidrag skulle kunna bli avsevärt större. Mot bakgrund av detta och regeringens önskan att bidra till EU:s snabbinsatsstyrkor krävs prioriteringar som är samstämmiga med utrikespolitiska mål.
Vi efterlyser därför från regeringen en samlad nationell strategi för riktlinjerna för Sveriges medverkan, en strategi som tydligt anger såväl de utrikespolitiska som de försvarspolitiska målen och intressena och som skapar förutsättningar för ett väsentligt mer effektivt resursutnyttjande än i dag. Med andra ord måste dessa mål kopplas till existerande resurser och till frågan om hur vi gör bäst nytta.
Långt innan det konkreta erbjudandet om deltagande framförs måste Sverige ha kriterier för olika tänkta handlingsalternativ. De svenska internationella insatserna präglas av en tydlig geografisk splittring i dag. För närvarande tjänstgör ca 700 svenska män och kvinnor inom 14 olika missioner fördelat på fyra olika världsdelar. Det är en uppenbar kraftsplittring.
På många platser utgör Sveriges bidrag av endast en handfull personer. Bilden vittnar om en utsmetning av de förhållandevis begränsade resurser som står till buds. Varje separat konflikt som vi engagerar oss i kräver dessutom avsevärda stabs- och logistikresurser. Förhållandet blir mycket tydligt när vi tittar på kostnaden per anställd i utlandsstyrkan vid små och korta missioner. Där blir genomsnittskostnaden väsentligt högre än vid mera omfattande och långsiktiga internationella insatser. Att etablera och avetablera små förbandsenheter under förhållandevis korta missioner blir oproportionerligt kostsamt. Detta dåliga resursutnyttjande innebär att Sveriges samlade bidrag blir mer begränsade än vad som annars skulle ha varit fallet.
Verkningsgraden för de 1,4 miljarder kronorna som budgeterats för nästa år blir orimligt låg. Därför borde insatserna vara av mer långsiktig natur och koncentreras till färre områden. Det skulle ge Sverige ett större inflytande på operationen, och våra resurser skulle bli mer effektivt utnyttjade än för närvarande. Som exempel kan nämnas det svenska deltagandet i den EU-ledda styrkan i Bosnien-Hercegovina där det svenska bidraget kommer att utgöra endast 1 % av den totala operativa truppstyrkan på 7 000 personer.
Cyniskt, men inte förvånande, skriver Vänsterpartiet - de svenska kommunisternas eget parti: Om Sverige fortsättningsvis ska understödja humanitära insatser i FN:s regi ska det enligt Vänsterpartiet finnas tydliga garantier för att svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband.
Vänstern är alltså förblindad av USA-hat, motståndare till internationella gemensamma operationer för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rädda liv, ett Vänstern som länge tyckt att Sovjetunionen var en förebild, ett Vänstern som varit motståndare till nära nog alla internationella fredsinsatser. Man var emot befrielsen av Kuwait. Man var emot insatserna i Kosovo. Och nu är man emot svenska fredsbevarande insatser.
Sammantaget måste frågor ställas om när, var och hur de internationella insatserna ska genomföras för att våra begränsade resurser ska resultera i bästa möjliga hjälp för så många som möjligt.
Östafrika, Afrikas horn och Stora sjöregionen är svårt sargade av svält och krig. Dessa områden kan karakteriseras som krutdurkar där fattigdom och diktatur kan tjäna som grogrund för terrorism. Dessutom påverkas utvecklingen och stabiliteten i närliggande regioner. Vi förespråkar en Marshallplan för demokratisering och utveckling i de nämnda regionerna. Planen ska vara utformad i samma anda som den plan som skapades för stöd och uppbyggnad av krigsdrabbade europeiska länder efter andra världskriget. Sveriges roll som pådrivare av en utveckling mot demokrati i de berörda afrikanska staterna kan inte nog understrykas.
FN har kallat Darfur för världens största humanitära katastrof, men man saknar förmåga att agera kraftfullt. Vi anser att det behövs ett kraftigt förstärkt europeiskt stöd till Afrikanska unionens övervakningskommission i Darfur och att Sverige bör delta med trupp i en sådan insats.
Sveriges regering bör enligt vår uppfattning verka för att Taiwan ska kunna delta i och bidra till verksamheten inom FN och dess underorgan, till exempel i WHO:s arbete med smittskydd. Den demokratiskt valda regeringen i Taiwan representerar 23 miljoner invånare som i dagsläget saknar inflytande inom ramen för FN. Vi anser att detta förhållande måste ändras.
Fru talman! Sammanfattningsvis: Mycket arbete och många kompromisser återstår innan världsorganisationen FN får de möjligheter och den förmåga som ursprungligen avsågs då FN-stadgan skrevs. Det är nu viktigt att fokusera på de nödvändiga reformerna för att åstadkomma ett FN i tiden.