Herr talman! Kom gärna ut i verkligheten, sa Monica Green. Jag kommer raka vägen in från verkligheten. Jag kom in här i höstas, och utifrån den verklighet jag har sett under ganska lång tid där ute tycker jag fortfarande att det är väldigt magstarkt att kalla de svenska förhållandena slavliknande.
Det är också anmärkningsvärt att Monica Green inte lyssnar på vad jag säger. Jag säger att vi stöttar det system vi har i dag och att man bör ställa krav när det är motiverat, och det kan det naturligtvis vara i de flesta fall. Men att lägga en massa administrativ kraft hos företagen och hos den som upphandlar att definiera exakt vad som är kollektivavtalsliknande är kanske inte det som gynnar tillväxten av jobb allra mest.
Jag förstår naturligtvis att regeringens och Monica Greens förslag läggs fram av ren välvilja, men välvilliga politiker kan ibland vara det mest klåfingriga som finns. Det finns nämligen ett samband - hör och häpna - mellan regler som hämmar företagande och möjligheten för jobben att växa till. Ju knepigare det blir för företag att växa och skapa jobb, desto färre jobb skapas. De jobb som aldrig skapas kan ju kryddas med hur rosenskimrande villkor som helst om de aldrig växer till.
Därför måste vi hitta en balans, och det är det jag försöker förespråka. Ja, vi ska ställa höga krav, men vi måste också ge företagen en chans.