Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens proposition om en effektivare hantering av ärenden om överförande av straffverkställighet. Det rör ändringar gällande erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
I praktiken innebär de föreslagna förändringarna endast ändrade krav på svenska myndigheter om "skyndsam handläggning". Att myndigheter använder den möjlighet som i dag finns på ett effektivare sätt är naturligtvis angeläget, men vi saknar i övrigt ramverk för utökat överförande av straffverkställighet av personer som inte är svenska medborgare.
Ett lands medborgare är det statens skyldighet att både skydda och ta ansvar för. När ett lands medborgare begår brott i ett annat land följer det av territorialitetsprincipen att det landet har rätt att utöva sin domsrätt över gärningsmannen. Av detta följer dock inte att landet ifråga nödvändigtvis är skyldigt att genomföra straffverkställigheten.
I en tid där migration över gränser blir allt lättare och i allt större omfattning sker irreguljärt befinner sig olika länders medborgare i högre utsträckning i andra länder än i sina egna. Sverige i synnerhet har problem med utländska medborgare som begår brott i högre utsträckning än svenska medborgare. Detta tillsammans med en underfinansierad och underdimensionerad kriminalvård medför ansträngningar både för berörda myndigheter och för de offentliga finanserna.
Ansträngningarna resulterar i merkostnader samt åtgärder där häktade eller dömda inte omhändertas i den utsträckning som de borde, vilket innebär att statens skyldighet att tillse medborgarnas säkerhet äventyras. Det krävs många olika åtgärder både på de kriminalpolitiska och på migrationspolitiska områdena för att åter ta kontroll över lag och ordning i Sverige.
Fru talman! Inom ramen för detta ärende behandlas bara överföring av verkställighet inom Europeiska unionen, men lösningar för brottslingar med hemland utanför EU behandlas naturligtvis inte i det för frågan relevanta betänkandet. Sverigedemokraterna pekar i detta ärende på två åtgärder som bör genomföras för att fler straff ska verkställas i gärningsmannens hemland.
För det första bör huvudregeln för straffverkställighet inom Europeiska unionen vara att verkställighet sker i hemlandet. De krav som ställs i den nuvarande regleringen är alltför restriktiva gällande när verkställighet av domar kan sändas över. Den utredning som ligger till grund för detta ärende medger dock inte att sådana ändringar görs av riksdagen; varför riksdagen bör tillkännage för regeringen att ett sådant underlag ska tas fram med hjälp av en ny utredning.
För det andra bör kravet på den dömdes samtycke slopas. Den dömdes synpunkt på att svenska fängelser är mer bekväma än fängelserna i hemlandet bör inte tillmätas något betydande värde. Huvudregeln, så som jag sa tidigare i mitt anförande, är att straff ska avtjänas i hemlandet. I samband med den utredning som genomförs om just detta bör därför även ett slopande av kravet på den dömdes samtycke utredas.
De problem som den fria rörligheten inom EU har medfört är ofta betingade med en polariserad diskussion. Vi måste ha ögonen öppna för både nackdelar och fördelar med de beslut som fattas och de ramverk som vi förhåller oss till. Att svenska fängelser har en så pass stor andel utländska brottslingar är ett betydande problem, och vi måste se till att både det svenska samhället och Kriminalvården har möjlighet att upprätthålla trygghet och säkerhet - fri rörlighet till trots.
Jag yrkar bifall till reservation 1.