Fru talman! Det är tyvärr, skulle jag vilja säga, som ordspråket säger: Inget ont som inte har något gott med sig.
Mitt under coronakrisen förs just nu en kamp i hela vårt samhälle, inte minst inom näringslivet. Där handlar allt om överlevnad. Men det finns också något positivt. I hela samhället pågår nu en stor och akut debatt om näringslivets villkor och om företagarens villkor. Tyvärr sker debatten mitt under en kris.
Den situation vi befinner oss i är visserligen exceptionell. Men det finns en grundproblematik som vi politiker har i uppgift att förändra. Det handlar om vilken syn samhället har på företagare. Företag är som vi alla vet grundstommen i vårt samhälle. Utan företag finns inga jobb. Utan jobb finns ingen välfärd. Matematiken är ganska enkel. Som liberal anser jag att bättre företagsvillkor skapar fler jobb. Fler jobb i växande företag betyder ökade skatteintäkter, vilket i sin tur finansierar exempelvis vår gemensamma välfärd. Det finns alltså fortfarande ett stort jobb att göra.
I mitt anförande i dag tänker jag dock inte fokusera på hur vi ska förbättra villkoren för företag för att de ska kunna växa. Jag tänker fokusera på företagaren. Jag tänker fokusera på det vi alla ser som en grundläggande trygghet i vårt samhälle och på att avståendet mellan att vara företagare och löntagare är milslångt. Jag tänker berätta mer om företagarens villkor när det blåser som mest och när oron är som störst. Där är vi nämligen i dag, mitt i en av de största stormarna i modern historia. Och vi behöver prata om elefanten i rummet: företagarens trygghet.
Fru talman! Jag är själv gammal företagare. Jag har både drivit bolag i egen regi och haft flera anställda. Kriser inom ett företag handlar om dubbel magvärk för företagaren. Svåra tider handlar nämligen om att ha magvärk inte bara för den egna ekonomin utan också för de anställdas situation.
Att anställa någon i det egna företaget handlar minst lika mycket om att skapa förutsättningar för en annan person att växa som att välkomna någon in i sin egen familj. Att starta företag, oavsett storlek, handlar om att skapa ett livsverk och är blandat med blod, svett och tårar och självklart en stor portion glädje. När man växer växer man nämligen tillsammans, som en familj. Och när det kommer svårare tider har företagaren ansvar inte bara för sig själv, bolaget och sin egen familj utan också för den familj man skapat inom bolaget.
Företagande handlar om ett ansvar som man aldrig kommer ifrån. Det är stor skillnad mellan att vara löntagare och företagare. Men vi kan skapa liknande förutsättningar så att båda kan rida ut stormar lättare.
I mitt företagande har jag aldrig skurit guld med täljkniv. Det har aldrig varit målet med mitt företagande. Det har handlat om att skapa något, utveckla och investera i det egna bolaget och i de anställda som är med på resan. Men den dagen jag valde att starta eget försvann eller försvagades alla de skyddsnät som vi ser som en självklarhet i vårt samhälle, exempelvis systemen för sjukpenning, arbetslöshetsförsäkring och föräldrapenning.
Fru talman! Jag har den senaste veckan pratat med många företagare. Alla befinner sig i en extraordinär situation. Jag är glad att det finns en stor enighet i vår riksdag om att hitta beprövade men också oprövade metoder för att hjälpa vårt näringsliv. Men det gör också ont att se och höra alla historier.
Låt mig berätta om Charlotte och hennes man Ronnie. För inte alltför länge sedan startade de ett konditori i Karlstad. De satsade allt vad de ägde och hade på sin stora dröm. Det har visserligen varit tufft, men de har lyckats skapa en oas där de varje dag stolt tar emot stammisar och nya kunder.
Det har varit hjärtskärande att möta dem mitt under coronakrisen. Deras oro ligger inte i hur de själva ska klara sig, även om den oron är stor. När jag mötte dem i konditoriet, gråtande och ledsna, handlade det tvärtom om alla de anställda som de har fått säga upp.
Det handlar alltså inte bara om ansvaret för bolaget, sig själv och sina nära och kära utan också om den familj man har skapat inom bolaget. Den trygghet som samhället kan erbjuda löntagaren erbjuder samhället nämligen inte företagaren. Hur kan det ens vara möjligt i Sverige år 2020? Vi ska vara ett av världens mest jämställda länder, där jämlikhet är A och O. Jag har själv drivit frågan i över 15 år. Liberalerna har drivit frågan längre än så. Men det blir otroligt tydligt att det finns stora skillnader mellan att vara löntagare och företagare. För det skäms jag.
Charlottes och Ronnies berättelse är långt ifrån unik. Historierna är desamma, oavsett vilken företagare jag har pratat med. Det handlar om oro för framtiden och framför allt oro för den familj man har skapat i bolaget.
Fru talman! Jag vill att riksdagens ledamöter funderar på vilka signaler vi vill ge till framtidens företagare och vilken bild av företagande vi vill ge de unga. Jag vill ju att fler företag ska startas.
Vi har ett stort ansvar för att göra det lika självklart att vara självanställd som att vara anställd. Systemen för sjukpenning, arbetslöshetsförsäkring och föräldrapenning behöver i större utsträckning likställas mellan företagare och löntagare.
Samhället kan aldrig ta över allt ansvar som är förenat med att driva företag. Men vi kan i alla fall se till att förutsättningarna är de bästa och mildra magvärken för företagaren. Plötsligt händer det som inte får hända, och då ska samhället och dess skyddsnät finnas där för alla. Jag yrkar därför bifall till reservation 9.