Herr talman! Tack, Thomas Ragnarsson, för synpunkterna. Jag uppfattade ingen konkret fråga.
Jag har också ett förflutet inom hälso- och sjukvård, som ledamoten känner till. Jag har även ett förflutet som kommunalråd, så jag tycker mig ha en ganska bra bild av hur ekonomin ser ut. Dessutom företrädde jag en kommun som var enormt fattig, speciellt under den förra krisen på 2010-talet då vi styrdes av alliansregeringen. Det var ungefär samma resonemang då; vi fick klara oss själva. Jag var med om att skära ned med 30 procent i verksamheten. Så illa var det. Men det är en annan historia.
Det gäller att ha två bollar i luften. Jag sa att pengar inte löser alla bekymmer, men i dag står ju hälso- och sjukvården och äldreomsorgen inför sådana utmaningar att de inte ens klarar basen, hävdar jag. Det innebär att det har blivit en statusnedgradering överallt inom sjukvården men framför allt inom äldreomsorgen och LSS. Och vad beror det på? Jo, vi hävdar att det ofta beror på dåliga arbetsvillkor, dålig arbetsmiljö och att personalen inte får vara med och påverka. De får inte mandat att påverka sin arbetsplats.
Jag tror att man måste rätta till grundförutsättningarna här och nu för att lösa kompetensbristen. Jag delar också ledamotens uppfattning om att parallellt med att ge ekonomiska resurser måste man självklart se över administrationen och styrningen, för det finns såklart massvis av saker som har skett under åren som kanske inte har kommit patienterna till gagn. Jag delar den uppfattningen, men just nu står vi inför en kostnadskris. Jag konstaterar att regeringen valt att prioritera andra satsningar i samhället, men vi socialdemokrater väljer att prioritera välfärden.
(Applåder)