Herr talman! Vi debatterar betänkande NU15 om handelspolitik. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 20 om hållbart företagande.
Sverige är ett land som är beroende av utrikeshandel. Mycket av det vi använder dagligen skulle inte finnas eller kunna produceras här om det inte vore för utrikeshandeln. Många av våra företag är beroende av att både importera och exportera. De har globala värdekedjor, och de globala värdekedjorna har stor inverkan på såväl tillväxt som sysselsättning både här i Sverige och i andra länder. Jag skulle vilja påstå att vi har ett ansvar för att förändra hur dessa värdekedjor och de internationella avtalen ser ut. Är det ekonomisk tillväxt på dagens nivå vi behöver?
Vi har en komplex situation i världen i dag. Coronakrisen har blottat det än mer. Vi ser att antalet mord på klimat-, mark-, vatten- och urfolksaktivister ökar. Vi ser också att odemokratiska krafter stärks. När miljö och mänskliga rättigheter sätts ur spel minskar möjligheterna att lösa de globala problemen när det gäller till exempel pandemier, klimat och miljö.
Dessa frågor är starkt sammanlänkade. För att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen och kunna hantera globala kriser måste näringslivet vara med fullt ut. Därför är det viktigt att ta ansvar längs hela kedjan och att få företagen att vara drivande i fråga om mänskliga rättigheter från råvara till färdiglevererad produkt.
Problemet i dag är att länderna inte är konsekventa eller skyldiga att ålägga företagen ansvar i fråga om att agera gentemot mänskliga rättigheter. Ett bindande avtal bör reglera företagens ansvar för den globala försörjningskedjan och underlätta gränsöverskridande uppförande. Flera länder är ovilliga att införa bindande standarder för mänskliga rättigheter på egen hand eftersom de fruktar att det skulle vara en konkurrensmässig nackdel för de egna företagen eller på grund av att de helt enkelt inte är demokratiska rättsstater.
Dessutom bygger de globala värdekedjorna på att skapa vinst längs hela kedjan. Skapas inte tillräckligt med vinst här söker man sig till länder där man kan skapa vinst genom sämre förutsättningar för arbetare och där miljön kan sättas ur spel. Därför behöver vi ställa lagkrav på att svenska företag ska respektera human rights och environmental due diligence.
Det finns många exempel på att våra företag inte tar sitt ansvar. Inom både livsmedelshandeln, gruvindustrin och klädindustrin vittnas det om löner under existensminimum, barnarbete och exponering av föroreningar som leder till sjukdomar och förgiftat vatten, luft och mark.
Vi kan ta Lundin Gold som exempel. Det är ett företag som ägs av svenskkanadensiska Lundinfamiljen. Deras guldgruva i Ecuador riskerar att förstöra vattentäkter, livsmedelsförsörjning, inkomstkällor och Amazonas skog. Urfolket Shuarfolket, Ecuadors andra största minoritetsbefolkning, har blivit fråntagna sina hem och sina marker. Shuarfolket bodde i regionen långt före de europeiska erövrarna. Deras mark sträcker sig över gränslandet mellan Ecuador och Peru där världens största regnskog breder ut sig.
Det är i denna naturskyddade skog, intill naturreservatet El Zarza, som det svenskkanadensiska gruvbolaget har köpt över 700 kvadratkilometer mark för att anlägga en av världens största guldgruvor. Det är ett naturreservat vars gränser redan har ändrats, till gruvbolagets fördel.
Ett annat exempel är H & M, som lovade att bättra sig men som egentligen inte gjorde något för att öka textilarbetarnas löner eller kräva att bomullsproducenterna i Kina inte ska använda tvångsarbete. När frågan angående tvångsarbetarna ställs blir svaret: "Vi arbetar på samma vis med leverantörer på alla marknader, för att garantera att de alla skriver under vår hållbarhetsförpliktelse och följer nationella lagar".
I delar av Chile har man privatiserat vattnet. Bland annat franska företag har köpt upp alla vattentäkter i vissa områden. Där förföljs organiserade småbrukare och miljöaktivister och hotas till döds. Lokalbefolkningen tvingas leva på tio liter vatten om dagen. Det är vatten som ska räcka till dem själva men också till djuren och odlingarna. Barnen får inte gå på toaletten mer än två gånger per dag i skolorna, och det finns områden där man tvingas använda avföringspåsar på grund av vattenbristen. De transnationella företag som har ändrat och stoppat vattnets kurs säljer sedan vattnet även till dem som lever runt flodens uttorkade bankar.
Situationen förvärras ytterligare av att avokado- och citrusproduktionen torrlägger grundvattnet. Det är avokador och citrusfrukter som vi sedan ser i vår lokala livsmedelsbutik. Småbrukarna har där förlorat 80 procent av sina djur på grund av den artificiella torkan och klarar inte av att odla för sin egen försörjning.
Saker hör ihop, till exempel exploateringen och jagandet av priser. Men det gäller också konkurrensen mellan företag som respekterar miljö och mänskliga rättigheter hela vägen och företag som gör sin profit genom att bryta mot dessa. Här måste vi kunna prestera bättre genom att revidera handlingsplanen och införa bindande avtal för multinationella företag. Därför menar jag att vi bör ställa oss bakom motionen Klimat- och miljöfrågans påverkan på utrikespolitiken, yrkandena 12 och 13.
Det handlar helt enkelt om vår framtid. Att förstöra vattentäkterna eller försämra luft-och markkvaliteten i andra delar av världen påverkar lokalbefolkningen direkt genom sämre förutsättningar för att möta en pandemi såsom den vi möter i dag.
Avsaknaden av vatten på grund av gruvdrift och privatisering av vatten försämrar möjligheten för lokalbefolkningen att till exempel möta de sanitära förhållanden som coronapandemin kräver. Utsläppen som vår produktion skapar där skapar inte bara försämrade villkor. Vi kan inte bara överlåta ansvaret till urfolksaktivister att försöka skydda detta och därigenom riskera livet.
Vi måste inse att det här inte bara påverkar lokalbefolkningen. Vi måste inse att den miljö som förstörs och de utsläpp som skapas där i slutändan påverkar klimatet och därmed oss. Det är dags att våra företag tar ansvar längs hela kedjan. Detta måste vara lagstadgat.
På grund av coronapandemin och den klimatkris vi lever under har det aldrig varit viktigare att använda handelspolitiken som det politiska instrument den faktiskt är. Vänsterpartiet är hittills det enda svenska parti som tydligt tar ställning i frågan. Vi menar att all handel måste ske med stor hänsyn till miljö och klimat, till arbetstagares och urfolks rättigheter och med stor transparens för allmänheten. Om ett land exempelvis inte kan åta sig att följa Parisavtalet ska EU inte teckna något handelsavtal med detta land.
Vi kräver också att det nuvarande handelsavtalet med Mercosurländerna stoppas och att bindande klimat- och miljöåtaganden omedelbart skrivs in. Men eftersom vi har ett arbetssätt som innebär att vi lyfter fram en enda reservation väljer jag att enbart nämna den reservation som handlar om Mercosur.
Vidare vill jag poängtera att de restriktioner som stoppat skyddsutrustning från att nå de länder som behövt den under brinnande pandemi har blottlagt att EU inte har haft tillräckligt snabb kapacitet för att lösa våra gemensamma problem. Förhoppningsvis kommer vi inte att se en upprepning av detta. Men det är viktigt att EU:s inre marknad bygger på det som är bäst för medborgarna och såklart även klimatet.