Fru talman! Ledamoten höll lite av ett retoriskt valtal här från talarstolen. Jag måste konstatera att det mest handlade om vackra ord och slagfärdiga formuleringar och väldigt lite om verkstad.
Ledamoten tar som ett exempel upp Kurt, som fick 10 minuter på sig att gå på toaletten och 30 minuter på sig att duscha. Jag antar att det är inom hemtjänsten i Umeå som ledamoten beskriver. Om det hade varit verklighet bakom förslagen och de vackra ord som ledamoten hade i sitt inledningsanförande, hade det inte varit bättre om man gjort slag i saken och gjort förändringen på plats i Umeå i stället för att stå här i talarstolen i dag och berätta om vad som borde vara bättre? Ledamoten och ledamotens parti styr nämligen i Umeå.
Jag håller helt med om att det slår helt fel i väldigt många delar av landet när man stirrar sig blind på minuterna, inte har flexibiliteten och framför allt inte har ledarskapet. Minutstyrningen i äldreomsorgen är ett symtom på ett betydligt mycket större problem i äldreomsorgen. Det är just bristen på ledarskap.
Under mina åtskilliga besök runt om i landet kan jag konstatera att där det finns ett fysiskt närvarande ledarskap, där det finns en chef som är rustad och dessutom har både förvaltningschef och nämnd i ryggen, är arbetsmiljön betydligt mycket bättre. Där är antalet sjukskrivningar lägre, och där är anhöriga betydligt mycket nöjdare, och framför allt träffar jag trygga och säkra äldre som dessutom har livsglädje.
Vad jag tror att man i mångt och mycket behöver, som jag också nämnde i mitt inledningsanförande, är en mycket stor upprustning av ledarskapet inom svensk äldreomsorg. Den utredning som jag nyligen tillsatte som Acko Ankarberg Johansson nu leder ska titta på just de frågorna om hur man stärker ledarskapet inom svensk äldreomsorg.
Det kommer givetvis inte att lösa alla problem. Men det kommer att vara mycket viktiga pusselbitar. Det är symtomatiskt att där man har satsat på ledarskapet har man en betydligt bättre situation. Där är det ofta inte minutstyrning det planeringsverktyg som man de facto använder sig av för att se till att de äldre får den vård och den omsorg som de är i behov av och också har rätt till.
Det är alltså inte ett problem i de kommuner eller i de hemtjänstgrupper där man har ett starkt och bra ledarskap. Jag har sagt det många gånger tidigare. Om en företrädare för kommunen ringer upp mig för att jag ska ge synpunkter och råd skulle jag inte rekommendera att man inför minutstyrning. Vi ser också man i kommun efter kommun, och särskilt moderatstyrda sådana, avskaffar minutstyrningen och i stället satsar mer på ledarskapet.
När chefer har tid för medarbetarna, när medarbetarna blir sedda och hörda och får inflytande över sin arbetssituation, märks det också på kvaliteten i äldreomsorgen. Givet att kompetensförsörjningen är den svåraste nöten att knäcka i svensk äldreomsorg är det självklart för oss att det är ledarskapet vi måste satsa på för att kunna rekrytera nya medarbetare och behålla dem vi har. Syftet med utredningen är att se hur vi kan få tillbaka alla de duktiga, kompetenta undersköterskor som har lämnat yrket för andra uppdrag.