Fru talman! År 1994 lade vi grunden till dagens pensionssystem. Det är finansiellt stabilt, men för den enskilde kan det uppstå problem. År 1998 tog riksdagen det definitiva beslutet, och då höjdes åldersgränsen för rätten att vara kvar i arbetslivet från 65 till 67 år. Tanken var dock att fortsätta att öppna för människor att arbeta högre upp i åldrarna.
Detta skulle betyda mycket. För en månad sedan hörde jag i ett föredrag att om vi skulle höja snittåldern för när man går i pension med ett år skulle det ge 22 miljarder i statskassan. Skulle vi sänka åldern för när unga människor går ut i arbetslivet med ett år skulle det ge 9 miljarder i statskassan. Det handlar alltså om mycket pengar, och de skulle kunna användas till stöd för dem som inte orkar och kan arbeta högre upp i åldrarna.
Delegationen för senior arbetskraft nämndes, och jag är ambassadör för den. Delegationen har just givit ut en skrift av Lisa Laun och Mårten Palme, Kan seniorer arbeta längre? Läser man i skriften är svaret ja, eftersom man i dag har så mycket bättre hälsa än vad man hade på 1970-talet. Det är från den tiden och framåt vi har bra undersökningar av hur vår hälsa har utvecklats.
Lisa Laun och Mårten Palme frågar vilka hinder som ligger i vägen för att höja den kronologiska åldersgränsen. Jo, det är regler och normer på arbetsmarknaden, och i detta med normer ligger just den ålderism, den åldersdiskriminering som har nämnts i ett par av dagens anföranden av hur årsrika människor fungerar på arbetsmarknaden.
Jag skulle önska att det kom in forskare som kan se vad det betyder att fler och fler årsrika finns kvar trots att vi har denna åldersgräns.
Nu startas det företag. Jag har varit på ett antal äldremässor, och på den senaste var det tre bemanningsföretag som startats av seniorer och som använde seniorer i sin arbetskraft. Dessa företag växer så det knakar, och de som arbetar där stortrivs. De jobbar vidare med sin yrkesskicklighet som bas och kan arbeta så mycket de vill, kanske inte hela veckan eller ett visst antal timmar per dag, utan de har flexibel arbetstid. De tycker att det är roligt att fortsätta att jobba, och de är stolta över det de gör.
Varför är det då så svårt att ändra åldersgränsen? Det har varit svårt länge. År 1952 skrev Ivar Lo-Johansson, som jag nämnde tidigare, en bok om Ålderdomssverige. Han såg hur illa människor mådde av att tvingas bort från arbetsmarknaden för att gå i pension. Han föreslog att det skulle skapas åldringsyrken för dessa personer, för allt är bättre än att tvingas in i passivitet.
År 1963 kom socialdemokraten Gustav Möller, som var ganska sur över att han fick lämna riksdagen. Han hade just fyllt 70, och då var han för gammal för att finnas här som riksdagsledamot. Han gjorde en utredning som kallades Möllerkommittén, och den kom fram med samma förslag som Pensionsgruppen nu håller på med och som de utredningar som har kommit ganska nyligen har.
År 1976 sänkte man pensionsåldern från 67 till 65 utan att fråga människor hur de såg på det. Det var ett ganska snabbt politiskt beslut.
År 1981 fann vi i Socialstyrelsen, där jag var chef då, att detta att tvingas gå i pension skapar ohälsa bland dem som får lida av tvånget. År 1982 sa Världshälsoorganisationen samma sak: att man skulle öppna arbetsmarknaden för dem som vill och kan fortsätta arbeta därför att det är en hälsorisk att tvingas bort.
Sedan kan jag rabbla upp ett antal årtal till, men det ska jag inte göra, för tids vinnande. Men vi måste nu ta mod till oss och höja den kronologiska åldersgränsen, för den är en viktig signal ut i samhället om att vi värderar årsrika människor, det de står för och den resurs som de utgör. Men jag har läst i tidningarna, senast i dag eller i går, om fackförbund som bara är mot, mot, mot. Arbetsmarknadens parter ser inte positivt på att man gör dessa förändringar, men jag tycker att vi här i Sveriges riksdag ska ha modet att öppna arbetsmarknaden för dem som vill och kan fortsätta i arbetslivet, för detta gynnar också dem som inte orkar längre. Vi får en bättre ekonomi.
I tidigare inlägg i dag tog jag upp arbetsmiljö och att vi samtidigt måste satsa på kompetens och utveckling. Inlägget handlade om utvecklingen av området arbetsmedicin, som nu för en tynande tillvaro. Men jag tror att jag ska koncentrera mig på detta med åldersgränsen. Det finns mycket mer att säga, fru talman, men som jag sagt tidigare är det fler utskott som ska hinna före kl. 23 i kväll.
(Applåder)