Herr talman! Förskolan är en egen skolform. När vi pratar om skolan menar vi till 99 procent inte förskolan. När någon pratar om de här frågorna måste man ibland påminna om att det också handlar om förskolan, och då blir svaret ungefär ”Jaja, det är klart”, som om den hade satts lite grann på undantag.
På samma sätt beskrivs det i Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan , som tas upp i betänkandet och som bland annat handlar om tillsyn. Där lyfts fram att den kommit i skymundan för den vanliga grundskolan. Det satsas inte lika mycket på förskolan jämfört med de vanliga skolformerna.
Även Skolverket lämnar förskolan i sticket. De flesta råd går till grundskolan. Man skjuter förskolan åt sidan. Till exempel är läroplanen för grundskolan indelad i de olika stadierna. Men för förskolan är läroplanen densamma oavsett om barnet är ett, fyra eller fem år och ska lämna förskolan.
Det är det här jag menar. Så länge vi inte tycker att förskolan är en naturlig del av hela utbildningsväsendet lyfter jag upp förskolan och pratar om förskola. Vi pratar om ord, men det syns inte i handling på det sätt som jag skulle önska. Jag tycker inte att vi ska prata om ”skola” i de här sammanhangen, för jag känner inte att vi riktigt är där än. Det är min motivering.