Herr talman! Enligt klimathandlingsplanen kommer den att leda till nettonoll 2045. Det är inte så, som Katarina Luhr säger, att den inte kommer att bära hela vägen fram.
Tar man beslut som går i fel riktning blir också resultatet fel, och då får man göra om och göra rätt. Reduktionsplikten, som var det stora i omställningen, var ett program som vi stod bakom. Även Kristdemokraterna var med på det. Sedan visade det sig att vi tagit beslut på fel grunder och att det inte var transparens i underlagen. Det var Riksrevisionen väldigt tydlig med. Vi såg även hur priserna drog iväg. Därför var vi tvungna att göra om och göra rätt.
Därför ändrades reduktionsplikten. Vi var mycket tydliga: Ja, utsläppen kommer att öka på grund av detta, men vi kommer med andra delar i stället för att komma i kapp. Inte minst elektrifieringen är jätteviktig om vi ska klara omställningen. Inte minst skogen är en annan viktig del om vi ska klara omställningen.
Men då är vi tillbaka vid det som jag avslutade mitt förra replikskifte med, och det blir än tydligare här: Miljöpartiet är ett av de partier som ser skogen som en kolsänka. Den ska bara stå där. Den ska inte brukas. Då blir det lite som att kissa i byxan: skönt för stunden men kallt sedan. Precis på samma vis blir det här. Det hjälper oss på kort sikt, men på lång sikt leder det i stället till ökade utsläpp. Det tror jag inte att vare sig Katarina Luhr eller Miljöpartiet vill, men med den politik man driver på skogens område är det faktiskt detta det leder till.
Vill man ha omställning ska det fossila bort, och då ersätter man det med annat – till exempel produkter från skogen.