Fru talman! Visst är det svårt att sätta sig in i en annan människas situation, att försöka förstå hur den andra personen har det och känner och vad den tycker är viktigt och att ha en objektiv syn på vad som behöver göras för att den personen ska må bra. Att göra denna övning med en helt främmande människa är ju näst intill omöjligt. Det är väl däremot lättare att göra tankeövningen om det gäller ens partner, som man älskar, vill allt väl och har levt tillsammans med under en längre period.
Men denna vilja att försöka förstå den andra personens behov verkar i många fall försvinna när det handlar om vårdnadstvister. De egna behoven, de egna möjligheterna och de egna känslorna blir i många fall viktigare än den tidigare partnerns behov eller till och med de egna barnens behov. Jag menar att vägen framåt i vårdnadstvister är att fortsätta ha den synen - vad är viktigt för den andre, vad är viktigt för mitt barn och vad finns det för behov som vi gemensamt kan se och lösa och ha det som möjlighet.
Jag menar att de som oftast kommer i kläm i alla juridiska vårdnadstvister faktiskt är barnen. De hamnar i en situation som de inte är skuld till och många gånger kanske inte heller förstår. Därför är jag glad att den nya regleringen innebär att det i fortsättningen ska fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och att ta gemensamt ansvar i frågor om barnet i stället för, som i dag, vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Det är två helt skilda saker. Jag är väldigt glad att vi ändrar det.
Barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Att sätta barns bästa i främsta rummet innebär att biologiska föräldrars rättigheter faktiskt får stå tillbaka. Barnkonventionen har blivit svensk lag, och den innebär precis det.
Jag vill försöka lyfta fram ett av förslagen som vi stöder tillsammans med andra partier. Det gäller att det i stället för obligatoriskt informationssamtal ska vara obligatoriskt medlingsförfarande. Vi vet alla att den som går på informationssamtal tar emot informationen men att det inte nödvändigtvis behövs någon aktivitet från den som tar emot informationen. Men medling, menar jag, kräver inte bara informationsinhämtande utan även aktivitet och ställningstagande från personen. I bästa fall leder medlingen fram till ett resultat som parterna kan tycka är okej även om de inte får exakt som de önskar. Konflikten kan givetvis kvarstå efter ett medlingssamtal, men det är större sannolikhet att den blir löst på det sättet än genom ett informationssamtal.
Min ingång i detta är att de ärenden inom vårdnadstvister som går till rätten är ett misslyckande. Som tidigare förtroendevald i socialnämnd kan jag konstatera att dessa ärenden är de svåraste och att de har en tendens att öka i problematik om man inte på ett tidigt stadium lyckas få till en dialog och flytta fokus från sig själv till den tidigare familjens situation. Den som drabbas mest av en utdragen process till rätten är barnet som kommer i kläm.
I likhet med flera remissinstanser befarar vi att den nya ordningen med obligatoriska informationssamtal inte i tillräckligt stor utsträckning kommer att leda till att man når det önskade syftet, eftersom den inte är inriktad på konfliktlösning, och det krävs allt som oftast mer omfattande insatser än bara ett informationssamtal. Vi anser därför att ordningen med informationssamtal bör ersättas med obligatoriskt medlingsförfarande, som ska utföras av personer med kunskaper om juridik och om barns utveckling. Föräldrarna ska även få grundläggande information om hur en vårdnadsprocess går till, hur processen påverkar barnet och vad processen innebär i fråga om tidsramar, kostnader och utfall.
De lagförslag som finns i betänkandet syftar till att säkerställa barnets rätt och delaktighet i processen samt kommer att leda till att barnets perspektiv och rättigheter stärks. Det är bra. Det är dock inte tillräckligt för att fullt ut garantera barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. Risken är uppenbar att domstolsförhandlingarna handlar mer om föräldrarnas situation och behov än om barnets behov och att man inte får höra barnets synpunkter.
När föräldrarna tvistar om vårdnad, boende eller umgänge i domstol företräds de vanligtvis av var sitt ombud. I likhet med flera remissinstanser anser vi att det är rimligt att det införs en rätt till eget juridiskt ombud eller biträde för det barn som är föremål för föräldrarnas tvist. Barnets ombud eller biträde ska vara frikopplat från föräldrarna och deras ombud samt ha särskild kompetens för sitt uppdrag. Jag menar att det är det enklaste sättet att säkerställa att barnets åsikter kommer fram.
Om vi anser att det är konfliktfyllt att ha två vårdnadshavare som bråkar bör det inte inrättas fler än två vårdnadshavare. Vårdnadshavare har ett särskilt ansvar för att gemensamt fatta viktiga beslut. Med fler än två vårdnadshavare ökar risken för konflikter. Därför bör vi även fortsättningsvis ha högst två vårdnadshavare. Det har vi kristdemokrater en reservation om.
Vi kristdemokrater står även bakom de tre förslag om tillkännagivanden som flera har talat om förut. Men jag vill yrka bifall till endast reservation 8.