Fru talman! Alla som någon gång i någon form ägnat sig åt barnuppfostran vet att konsekvens och tydlighet är hårdvaluta. Det är inte sällan en utmaning att som förälder hålla en linje och vara tydlig med vilka regler som gäller i våra hem i alla praktiska familjesituationer, vad som är acceptabelt och var gränsen går för hur vi beter oss mot varandra. Det är svårt för alla, oavsett socioekonomisk status och oavsett var i landet vi bor. Möjligen blir det lättare med erfarenhet, men det är hur som helst en utmaning även för den som är bäst rustad att ta sig an de utmaningar som livet bjuder.
Tänk då om det finns faktorer som kringskär den förmågan! Man kan själv som förälder stå inför större eller mindre problem som vi också måste lägga energi på: oro för framtiden och maktlöshet inför utanförskap och fattigdom. Men inget av detta är egentligen någon ursäkt. Var och en bär ansvar för sina handlingar, och föräldrar ansvarar för sina barn. Men varje samhälle som vill bli tryggare gör klokt i att noggrant analysera vad vi kan göra för att stödja föräldrar som behöver stöd och hjälpa till att ge våra unga den trygghet som kommer från att under uppväxten känna ett tydligt regelsystem.
Varje handling har en konsekvens. En välvillig tolkning är väl att det är fråga om missriktad välvilja att ge våra ungdomar den frihet som vi tror att de önskar. Andra dagar kan jag känna att det handlar om lättja, att vi inte orkar ta en konflikt, fastän vi vet att det skulle behövas, att vi inte säger ifrån, fastän vi måste förstå att någon måste säga ifrån. På detta måste vi bli bättre, alla vi vuxna. Det är vi skyldiga våra unga, och det är vi skyldiga framtiden.
Detta får inte missförstås. Att agera, att säga ifrån, är att bry sig om. Och om vi bryr oss måste vi också vidta sådana åtgärder som har just det perspektivet. Alltför repressiva åtgärder riskerar att förstärka känslan av utanförskap, vilket i sin tur gör vägen tillbaka till ett hederligt, laglydigt och gott liv ännu längre. Men risker finns verkligen också i allra högsta grad om vi inte gör någonting. Mellan dessa båda storheter ska rättspolitiken riktas in mot unga lagöverträdare.
Frågan om unga lagöverträdare spänner alltså över ett långt bredare område än det betänkande som vi debatterar i dag, och det berör en stor mängd andra beredningsområden. När unga lagöverträdare hamnar hos de myndigheter som faller under vårt utskotts fögderi har det ofta gått ganska långt. Det är enormt mycket enklare och mindre kostsamt att bryta negativa mönster så tidigt som möjligt. Det är mindre kostsamt i mänskligt lidande, förstås, men faktiskt också samhällsekonomiskt. Det finns en del forskning om hur mycket det faktiskt rör sig om. En rapport som jag nyligen har läst fastställer att ett barn som inte hindras från att etablera en kriminell livsstil kommer i 40-årsåldern att ha kostat samhället omkring 80 miljoner.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare
Forskning är en god grund för att utveckla politiska åtgärder inom alla områden, och rättspolitiken är inget undantag. Och, fru talman, vi måste bli bättre på att använda den kunskap som forskningen ger oss. Vi vet ganska väl genom forskningen vad som leder till att ett barn växer upp till en vuxen som begår brott. Det handlar företrädesvis om ekonomiskt och socialt utanförskap, och det handlar om uppväxtfaktorer och hur barnet fungerar med andra. Skolan och hur man lyckas eller misslyckas där blir en viktig indikator på vart en ung människa är på väg. Skolmisslyckanden är också den faktor som har störst korrelation till utveckling av kriminalitet.
Att basera våra åtgärder på vad vi kan anta ger goda resultat och välja de åtgärder som innebär störst trygghetsskapande effekt till minsta kostnad, mätt både i pengar och i andra eventuella nackdelar, är det ansvarsfulla tillvägagångssättet för varje lagstiftare. För att det ska kunna ske behöver vi höja kvaliteten i det rättspolitiska arbetet. Den parlamentariska situation vi har och en lång tid av vad jag faktiskt upplever som en saktfärdighet och kanske till och med ointresse från regeringen har lett till en ganska yvig rättspolitik.
Det finns säkert tillfällen då vissa gör sig skyldiga till att försöka plocka billiga politiska poäng på den naturliga och befogade oro som många känner inför samhällsutvecklingen. När man gör det för man fokus från det som måste vara det allra viktigaste, att öka tryggheten. Man sätter målet om människors trygghet under det egna målet om opinionsframgångar. Jag ska inte döma någon. Det här är en del av demokratins villkor, och var och en är fri att driva debatt precis hur man vill. Men man ska vara medveten om att det kan vara en målkonflikt.
Jag är övertygad om att en sammanhållen rättspolitik där rätt åtgärd sätts in mot varje problem är långt mer effektiv än det lapptäcke som nu i alltför stor utsträckning fått prägla rättspolitiken. Men faktum är samtidigt, fru talman, att många av de absolut mest väsentliga åtgärder som nu är på väg att genomföras är en effekt av att andra än regeringen utvecklat policyförslag och skapat politiskt tryck för dem. Det har säkert regeringen tyckt varit besvärligt. Men gör man anspråk på att regera landet bär man också ansvar för att föra en politik som är så bra att den kan gillas av en majoritet i riksdagen.
Vännerna i de andra allianspartierna ska sträcka på sig. I det gemensamma arbete som vi under många år gjorde togs en lång rad viktiga förslag fram. Jag blev ofta imponerad av den kompetens som framför allt vännerna i Moderaterna tillförde det arbetet. Och jag är stolt över den operativitet vi kunde visa upp när det gällde att få politiken genomförd.
Ett exempel är en av de åtgärder som nu är på väg framåt, ungdomsövervakning. Det är något som Alliansen föreslog och fick tillkännagivande om redan 2015. I början kallade vi det för helgavskiljning med fotboja, men det motsvarar i stort sett det förslag som nu ligger hos Lagrådet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare
Ungdomsövervakning blev en del av det 34-punktsprogram mot gängvåldet som blev resultatet av blocköverskridande samtal under den tidiga hösten förra året. Och jag tror att det finns ett nyckelord i just detta: samtal.
Jag är övertygad om att konstruktiva samtal gör rättspolitiken bättre än svallande retorik. Jag är övertygad om att det gör Sverige tryggare om vi alla tar med oss våra bästa idéer och stöter och blöter dem mot varandra i välvillig anda än om den rättspolitiska debatten reduceras till ett politiskt slagträ.
En annan viktig del av 34-punktsprogrammet är en trygghetsberedning, en fråga som Centerpartiet drivit hårt i gängsamtalen och som ska bli verklighet. På denna punkt får regeringen gärna avisera en leverans. Det är inte det enda svaret, men en trygghetsberedning där samtliga riksdagens partier ingår kan bli en central funktion för att höja kvaliteten i det trygghetsskapande arbetet.
Något som det talats om i flera år, och som vi har tillkännagivande om sedan gammalt, är den så kallade ungdomsrabatten som det också har talats om här tidigare i dag, det vill säga den generella nedskrivningen av strafflängden för den som är mellan 18 och 21 år. Detta har nu utretts. Även om utredaren landar i att det inte skulle ha en jättestor trygghetshöjande effekt och rekommenderar att det inte genomförs finns det ändå skäl att göra det, dels för att markera det allvar med vilket vi ser på mycket av den grova brottsligheten, dels för att inkapacitera farliga brottslingar under en tid som annars skulle kunna bli deras mest brottsaktiva.
Det är glädjande att vi i dag kan få en bred majoritet för att genomföra denna förändring. Vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en kostsam reform. Mer än en miljard blir priset för ett totalt genomförande. Vi måste väga denna miljard mot andra trygghetsskapande åtgärder, och jag tror att det är klokt att rikta in resurserna där de behövs som mest. Det är naturligt att i ett första läge genomföra reformen för de allra allvarligaste brotten.
Jag står givetvis bakom våra reservationer. I och med den konstruktiva anda som jag tycker präglar detta betänkande hade jag tänkt avstå från att göra några yrkanden, men jag ska ändå göra det när det gäller reservation 14 i punkt 10 om särskilda domstolar för unga. Det är en fråga som vi hanterat tidigare i utskottet. Då kunde vi konstatera att det redan finns en särskild ordning för hur brottmål ska hanteras när den tilltalade är under 21 år. Motionerna på området blir alltså något av en öppen dörr som inte behöver slås in, särskilt i ett läge där vi behöver koncentrera insatserna på de största behoven.