Fru talman! Leila Ali-Elmi nämnde resultaten från etableringsprogrammet. Ungefär 42 procent av dem som har gått i programmet har sedermera fått ett arbete eller en utbildning. Här inkluderas då alla siffror. Det gäller alltså siffror för subventionerade anställningar, det vill säga olika typer av anställningar där staten har gått in med större delen av kostnaden.
Man kan se på dem som faktiskt har fått ett jobb som inte är subventionerat, ett riktigt jobb, som man brukar kalla det. Det rör sig om ungefär 10 procent, eller det brukar ligga runt ungefär 5 procent.
Fru talman! Min fråga till Leila är: Är man fortfarande lika nöjd med detta när siffrorna läggs fram på det sättet? Det handlar inte om 42 procent som går in i något arbete, utan det handlar kanske om 5-10 procent.
Min andra fråga, fru talman, gäller att många av de subventionerade anställningarna är riktade till specifika grupper, precis som Leila nämner. De kan vara riktade till exempel till nyanlända och andra. Många hävdar att de särskilda insatserna leder till undanträngningseffekter. Om man riktar en satsning till en viss grupp, till exempel nyanlända, kan det vara människor födda i Sverige som blir undanträngda och som inte får det jobb som de annars skulle få. Hur ser Miljöpartiet på det? Är man okej med den typen av undanträngningseffekter, alltså att man ger jobb till exempel till en nyanländ med anledning av att personen är nyanländ på bekostnad av att någon annan som kanske inte är nyanländ och som annars hade fått jobbet inte får det?