Herr talman! Jag tvekade om jag skulle begära replik och ge mer syre till debatten om könstillhörighetslagen, där Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill veva om en fråga som avgjordes i riksdagen för två år sedan. Men jag har haft ett litet barn i min närhet som föddes som en Johanna. Redan i förskolan konstaterade Johanna själv: Ni säger att jag är en flicka, men ni har fel – jag är en pojke. Och Johanna blev Johan. Så jag begär replik för Johans skull.
Jag vet, och undersökningar visar tydligt, att könsdysfori är en svår diagnos att leva med. Det är en lång process att byta kön, särskilt för en ung människa. Transpersoner som grupp löper större risk att utsättas för våld, diskriminering och trakasserier än befolkningen i stort.
Att riva upp könstillhörighetslagen är en byråkratisk fråga som handlar om att stoppa möjligheten för Johanna att bli Johan i byråkratin, folkbokföringen och passet – inte om någonting annat. Könstillhörighetslagen ändrar ingenting i den medicinska processen mot ett könsbyte. Men den ger individen rätt att identifiera sig som det som hen upplever sig vara innan det medicinska könsbytet är fullt ut genomfört. Det underlättar i kontakterna med myndigheter när Johan inte måste börja varje samtal med att berätta varför han ser ut som en man men heter Johanna i folkbokföringen.
Det här handlar inte om många individer, men för de individer det handlar om är rätten, friheten och tryggheten att få vara sig själva lika viktig som för alla oss andra.