Fru talman! Det finns mycket man kan säga om det här betänkandet. Jag ska dock i mitt anförande fokusera på motionen om trygg och säker fotboll och levande supporterkultur.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Polisfrågor
Jag har gått på fotboll i snart 20 år. Sedan jag var tolv år gammal har jag suttit eller stått på Stockholms stadion eller Stockholmsarenan. Jag har upplevt eufori, sorg, gemenskap, frustration, extas och ren glädje.
Många gånger har jag tyvärr också sett det som inte alls hör hemma på en svensk allsvensk arena eller i samhället överlag förstås. Jag har sett sexism, rasism, homofobi och i vissa fall våld. Det här är vi förstås förenade i att fördöma så mycket vi bara kan.
Men, och det här är ett viktigt men, det har gått i rätt riktning; det har blivit bättre. På så gott som alla sätt har ordningsstörningar minskat på svenska arenor de senaste 10-15 åren. Det är ingen slump. Det är en konsekvens av samverkan och dialog. Polis, fotbollsklubbar och supporterföreningar har alla slutit upp bakom den gemensamma visionen om tryggare fotboll för alla. De har samarbetat. Tillsammans har de skapat ett förhållningssätt som är dialoginriktat och byggt på nationell och internationell forskning. Det har gjort Sverige till ett föredöme som nu lockar intresserade från övriga Europa. Från land efter land kommer man till Sverige för att studera hur vi hanterar de här frågorna.
Konsekvensen och det som den positiva trenden ger uttryck för är att tryggheten på arenorna är stor och att upplevelsen av trygghet är stor. När svensk elitfotboll genomför sin årliga nöjd-supporter-index visar den att 17 000 svarande känner sig trygga på svenska arenor. Och kom då ihåg vilka som är supportrarna! Det är vem som helst. Det är en vän, en mormor, en pappa eller en granne.
Den positiva trenden har varit stadig till nyligen. Polisen har nämligen ställt den framgångsrika svenska strategin på ända. I stället för att föra dialog har man börjat villkora sina tillstånd med godtyckliga och sent meddelade krav. Dessa villkor handlar om att på olika sätt försvåra och förbjuda olika typer av uttryck för supporterkultur eller kärlek till sitt lag. Det handlar om onödiga begränsningar i antalet supportrar per sektion, om regler mot tifon, till exempel vilka budskap som ska få stå på banderoller, och så vidare.
Det nya förhållningssättet som polisen använder sig av kallas för villkorstrappan. Den skapar upplevelsen att polisen ser supportrarna i sig, alla supportrar, som problemet i stället för att rikta sig till de få i sammanhanget som står för ordningsstörningarna.
Eftersom den här metoden är rättsosäker och delvis handlar om kollektiv bestraffning hotar den att urholka förtroendet för Polisen som myndighet. Och bättre blir det ju inte av att polisen hemligstämplar de underlag som de baserar sina beslut på. Risken är att detta får konsekvensen att supportrar vänder sig mot polisen, att förtroendet urholkas, vilket i sig skapar otryggare matcher.
Fru talman! Jag vill ju att fler ska få uppleva eufori, sorg, gemenskap, frustration, extas och ren glädje på svenska arenor. Men det måste ske tryggt, och då behöver polisens metoder ses över i grunden. Annars bidrar de själva till den otrygghet som de säger sig vilja bekämpa.