Fru talman! Det är glädjande att det finns en gemensam syn på många av de ekonomiska förstärkningar som vi gör när det gäller sjukvården i Sverige. Till detta fogar nu M, KD och SD ett antal resurser som vi tror är nödvändiga för att kunna skala upp ytterligare, inte minst när det gäller att hantera de långa vårdköerna. Den nationella vårdförmedlingen tror vi kommer att vara en oerhört bidragande och stark del i det.
Men det finns också andra delar. Från att ha varit ett av världens ledande länder när det gäller hivprevention har Sverige under lång tid halkat efter. Inte minst under alliansregeringens tid var de ekonomiska resurserna till det helt odiskutabla. De var självklara. Men 2016, utan förvarning, analys eller utredning, aviserade den rödgröna regeringen att man halverade dessa resurser. Det har fått jättestora konsekvenser, inte minst på regional och lokal nivå där mycket av detta arbete sker. Och det drabbar i förlängningen de personer som lever med hiv. Det har också påverkat hivpreventionen negativt.
Den här satsningen måste, hävdar vi, återställas till sin ursprungliga nivå. Det förslaget finns också med i vår budget. Det finns ett antal förslag. Förutom att vi måste uppdatera vår hiv- och aidsstrategi nationellt behöver vi återinföra det råd som har funnits. Vi ska höja målen till 95-95-95, och vi ska mäta livskvaliteten.
Min fråga till ledamoten Bladelius är: Varför gjordes dessa neddragningar? Och varför krävs det nu en M-SD-KD-budget för att prioritera dessa frågor?
(Applåder)