Herr talman! Kriminalvården är en av rättsväsendets absolut viktigaste verksamheter. Det är samtidigt en av de allra svåraste, för när alla andra samhällsinsatser har misslyckats kommer man till Kriminalvården.
Det är Kriminalvården som ska verkställa utdömda påföljder och sedan göra allt den kan för att de dömda efteråt ska vara bättre rustade att leva ett liv utan kriminalitet.
Att bara låsa in människor utan rehabilitering tror jag inte att det är många som förespråkar. Det är bra varken för samhället eller för den enskilde eftersom alla intagna ska ut i samhället någon gång igen.
Därför är det viktigt att Kriminalvården har resurser och möjligheter att satsa på de dömda så att de är så rustade som möjligt att leva ett liv utan kriminalitet efter sin tid i Kriminalvården.
Herr talman! När vi ökade antalet poliser till för närvarande ca 20 000 trodde vi väl alla att detta skulle få konsekvenser även för Kriminalvården. Fler poliser borde normalt innebära fler uppklarade brott, fler fällda och större tryck på våra häkten och fängelser.
Nu vet vi alla att det inte har blivit så. År 2012 levererade polisen färre förundersökningar än man gjort tidigare. Situationen inom kriminalvården är i dag lite speciell. I stället för ett beräknat tryck och behov av minst 1 000 nya platser till i år, vilket var rättsväsendets bedömning så sent som 2011, hade vi 2012 det lägsta antalet personer i fängelse sedan 2001, närmare bestämt 4 852 personer.
Kriminalvården har själv svårt att förklara den minskning som vi nu kan se. Vi hoppas såklart att det beror på en minskad brottlighet, men det är nog inte hela förklaringen.
Vissa menar att det beror på att rättsväsendet oftare ger åtalsunderlåtelse eller dömer till böter. Andra menar att Högsta domstolen har ändrat praxis för narkotikabrott och att strafftiden därför har minskat.
En undersökning från Brå visar också att straffskärpningen för våldsbrott inte har lett till att domstolarna dömer ut längre straff, vilket man trodde skulle ske.
Detta sammantaget innebär att det akuta tryck vi hade för ett par år sedan på fler platser inom Kriminalvården har minskat, och vi har i stället ett överskott på flera håll. Den beräknade genomsnittliga beläggningen 2013 är 84 procent på såväl häkte som anstalt, vilket är historiskt lågt.
Nu är det så att även om det totalt sett finns ett överskott på platser finns det problem. Exempelvis har projektet Ersättningsanstalt Skåne lagts på is.
Här handlar det om ersättning av ett antal äldre anstalter som är från 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa gamla lokaler måste kanske avvecklas eller totalrenoveras även utan ersättningsplatser. Detta skulle kunna innebära en platsbrist i södra Sverige.
Sedan är det viktigt att man inte förivrar sig och börjar stänga och lägga ned fängelser innan man har en långsiktig och klar bild över situationen. Nu gäller det att använda den goda platssituationen till att åtgärda det omfattande och sedan lång tid eftersatta behovet av renovering och underhåll av just gamla och slitna lokaler.
Herr talman! Vi har åtta reservationer i detta betänkande. Vi står självklart bakom samtliga, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 5. Jag tänker trots allt ta upp lite om några av våra reservationer.
Först har vi särskilda handlingsplaner vid återfall i brott. Tyvärr är återfallsmängden förhållandevis stor. Arbetet för att förhindra återfall kan därför inte sägas vara fullgott. Vi har därför den uppfattningen att Kriminalvården bör ta fram särskilda handlingsplaner för de personer som döms för återfall i likartad brottslighet.
Ett av de största problemen för intagna inom Kriminalvården är den utbredda sysslolösheten. Det är hög tid att vi försöker komma till rätta med denna problematik.
Regeringen bör i regleringsbrevet till Kriminalvården eller på annat sätt ge myndigheten i uppdrag att ta fram en nationell strategi som innebär att alla personer som har möjlighet att delta i någon form av relevant sysselsättning ska ges möjligheter till det.
Sedan har vi frågan om häktesrestriktioner för barn. Europarådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige för det sätt som barn hålls häktade på. Drygt 80 procent av 15-17-åringar i häkte är belagda med restriktioner.
Även om det ibland kan finnas skäl till restriktioner mot unga som häktas måste det vägas mot de negativa konsekvenser det kan bli för dessa barn. Vi menar att regeringen måste låta utreda hur skadeverkningar som sker via restriktioner kan begränsas och anpassa såväl lagstiftning som häkten efter detta.
Vi lyfter också frågan om användning av straffregisterutdrag. Inom allt fler sektorer krävs i dag att arbetssökande ska visa upp straffregisterutdrag. Detta sker i syfte att öka tryggheten inom bland annat vård, skola och omsorg. Men det innebär också ett nervärderande och utpekande av den som redan har avtjänat sitt straff.
Denna utveckling är bekymmersam. Effekterna av det ökande användandet av olika registerutdrag för dem som avtjänat sitt straff och deras möjligheter att rehabiliteras bör enligt vår uppfattning utvärderas.
Herr talman! Sedan måste jag också lyfta upp frågan om utslussningsavtal. Det är en mycket viktig fråga. I många fall kan det vara helt avgörande för en lyckad övergång från anstalt till frihet. Förberedelserna för den intagnes frigivning ska vara särskilt inriktade på konkreta åtgärder för att underlätta denna övergång.
Det är viktigt att kommuner har en god beredskap för att kunna erbjuda bostad och utbildning samt stöd och den vård som kan behövas efter frigivandet. För att underlätta kommunernas möjlighet till detta menar vi att det bör utredas hur alla de resurser som finns inom missbruksvård, socialtjänst, arbetsförmedling etcetera kan samordnas på ett bättre sätt.
Sedan bör man införa utslussningsavtal, detta för att kunna ge varje individ ett så bra stöd som möjligt i samband med frigivningen. Stödet ska vara individuellt, och insatserna ska vara riktade mot exempelvis fortsatt missbruksvård, arbetspraktik, utbildning och boende. Insatserna ska vara dokumenterade i en handlingsplan som skrivits under av den enskilde, Kriminalvården och kommunen.
Regeringen bör initiera samverkan mellan exempelvis Arbetsförmedlingen och Kriminalvården. Det är också angeläget att Kriminalvården samverkar med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, för att förbättra samverkan kring de intagna i kriminalvården.
Avslutningsvis vill jag betona vikten av att samhället satsar mer på förebyggande arbete så att de som har avtjänat sitt fängelsestraff inte återfaller i kriminalitet. Det är viktigt att övergången mellan anstalten, frigivningen och häktet förbättras och utvecklas.
Jag är övertygad om att införande av utslussningsavtal är en åtgärd som skulle vara till stor hjälp i detta arbete.