Herr talman! Det betänkande vi nu ska diskutera heter
Trossamfund m.m.
, och i det behandlas motioner från allmänna motionstiden. Till största delen handlar det om Svenska kyrkan och andra församlingar, men det berör också begravningsverksamheten och rätten för personer som inte bekänner sig till någon religiös tro.
Seder och bruk runt hanteringen av avlidna är föränderliga och beror på de levande människornas situation, på deras behov och möjligheter, och de förändras över tid. Det kan vi tydligt se i vårt land.
För mycket länge sedan vet vi att en del ledande personer fick stora gravkullar eller gravrösen resta över sig. Men hur, och faktiskt om, andra som levde samtidigt begravdes har vi begränsad kunskap om. Det skiftade troligen. En del blev säkert begravda. Andra kanske brändes medan vissa lämnades åt djuren i skogen att ta hand om.
Under bondesamhällets tid med en befolkning fast rotad till marken som bodde kvar på samma plats i generationer var jordbegravningar det vanligaste sättet att ta hand om sina avlidna.
Nu när många människor flyttar flera gånger under sin levnad är det vanligast att vi kremerar våra döda. Antingen placeras urnan vid en gravsten, i en minneslund eller så sprids askan för vinden. Det viktiga är att det är efter den dödes önskemål, om sådana finns. I annat fall blir det enligt de efterlevandes önskemål.
Hur vi gör med våra döda är viktigt för oss efterlevande oavsett vilken religiös uppfattning vi har och oavsett om vi har någon religiös uppfattning alls.
För en människa som levt sitt liv i två olika delar av landet eller i två olika delar av världen kan det kännas självklart att vilja ha sin aska uppdelad och spridd på två olika platser. För någon annan kan det vara lika självklart att man vill ha askan i en urna hemma hos en närstående levande släkting.
Begravningslagen och begravningsförordningen reglerar formerna för avsked, begravning och hur aska ska omhändertas. Att dela aska eller förvara aska hemma ingår inte i hur aska ska hanteras. Det finns dock möjlighet till undantag om man kan hänvisa till synnerliga skäl. Det är länsstyrelsen som avgör om det föreligger synnerliga skäl. Man får ansöka, och det krävs en djup religiös tro för att undantag ska medges.
För Vänsterpartiet är det viktigt att lagstiftning och övrig reglering bygger på sekulära principer och gäller lika för alla.
Att inte ha en religiös tro gör inte avskedet och hanteringen av de avlidna mindre viktig. Människors önskemål om formerna för avskedet ska inte styras av om det finns en stark religiös uppfattning eller inte. De begränsningar som eventuellt måste finnas ska avgöras av helt andra principer, och regelverket måste gälla lika för alla, religiösa eller ej. Därför måste begravningslagen och begravningsförordningen ses över.
Härmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation.