Herr talman! Miljöpartiet tror på ett livslångt lärande. Det gör vi för att en föränderlig värld kräver av oss att vi hela tiden lär oss nya saker, anpassar oss och utvecklar det vi håller på med, men också för att föreställningarna och lusten att lära ser olika ut för olika personer vid olika skeenden i livet. Därför behöver utbildningsväsendet präglas av öppna dörrar.
Dess värre leder regeringens politik på det här området i praktiken till det omvända för många människor. I stället för att uppmuntra lärande och vidareutbildning stänger regeringen dörren för allt fler. I betänkandet skriver allianspartierna att "utgångspunkten ska vara de vuxnas individuella behov av utbildning och personlig utveckling samt arbetsmarknadens behov". Det låter ju väldigt bra, men hur ser det ut i praktiken?
Många kommuner har dragit ned sin verksamhet till det som enligt lag är tvingande att tillhandahålla. Jag kan ta ett exempel, min egen hemkommun utanför Stockholm, Botkyrka, som har tagit ett väldigt stort ansvar. Där är efterfrågan betydligt större än tillgången. 1 500 av de öppet arbetslösa har mindre än nio års grundskola. En lika stor grupp har endast grundskola.
Herr talman! Motviljan bland allianspartierna mot att utveckla och satsa på vuxenutbildning på bred front går inte ihop med den arbetslinje som ni påstår att ni står för. Bejaka människors möjlighet till fler livschanser, inte bara i retoriken utan även i verkligheten!
Herr talman! Kommunal vuxenutbildning är i dag en rättighet för alla som saknar utbildning på grundskolenivå. Det är bra men inte tillräckligt. Även för dem utan gymnasiekompetens saknas en arbetsmarknad. I dag kräver de flesta arbeten gymnasieutbildning. När kraven på arbetsmarknaden ändras måste också utgångspunkten i politiken förändras. Rätten till utbildning på gymnasial nivå måste vara en självklarhet.
Vuxenutbildningen behövs inte bara för att människor i vuxen ålder ska kunna ta igen utbildning de missat. Det behövs också en möjlighet att komplettera sin gymnasieutbildning. Miljöpartiet anser att det ska vara en rättighet för alla med en utbildning från gymnasieskolans yrkesförberedande program att komplettera så att de kan erhålla grundläggande och särskild behörighet till högskolan. På samma sätt ska det vara en rättighet för dem med en studieförberedande gymnasieutbildning att senare välja en yrkesutbildning för vuxna på gymnasienivå.
Herr talman! För att påverka sin framtid behövs en grund att stå på. Det krävs etablering i samhället. Att som ung kunna känna sig trygg med att det finns förutsättningar för ett självständigt liv är viktigt. Då behövs en utbildningspolitik som garanterar att alla unga får möjlighet att tänja sina gränser inom ramen för sin skolgång. Men det måste också gå att känna sig trygg med att det finns flera livschanser, att det val av extra språk man gör i tolvårsåldern eller val av gymnasieprogram när man har fyllt 15 inte är avgörande för hela livet. En tillgänglig och kvalitativ vuxenutbildning ökar förutsättningarna för Sveriges unga att känna sig trygga med sina val. Det skapar framtidstro.
Den kommunala vuxenutbildningen ska göra det möjligt för den som vill byta yrke att komplettera sin utbildning med de kurser som behövs för detta. Vuxenutbildningen bör därför erbjuda fler yrkesinriktade kurser än i dag, kurser som speglar arbetsmarknadens behov. Yrkesvux är ett bra steg på väg men behöver följas upp, kvalitetssäkras och byggas ut.
Arbetslinjen kräver att alla har möjlighet att utveckla och anpassa sin kompetens så att den bättre matchar kraven på arbetsmarknaden. Situationen på arbetsmarknaden just nu, med all missmatchning, är ju oroande. Arbetsgivarna skriker efter folk, arbetskraft som inte finns. Konjunkturinstitutets senaste rapport visar att den grupp som är arbetslös saknar gymnasiekompetens och halkar alltmer efter. Frågan är vad allianspartierna tänker göra åt det.
Slutligen, herr talman, har vi en annan viktig del av den kommunala vuxenutbildningen, svenskundervisning för invandrare. Skolinspektionens kvalitetsgranskning
Ändamålsenlighet och resultat i svenskundervisning för invandrare
, som presenterades den 29 mars i år, visar att kommunerna brister i planering, genomförande och uppföljning samt att undervisningen inte alltid är anpassad efter de studerandes behov. Det här är naturligtvis oacceptabelt.
Att behärska språket i det land man lever i är nyckeln för en personlig delaktighet i samhället. Att sfi har en viktig funktion att fylla är de flesta av oss här inne överens om. Det hade varit önskvärt att regeringen och ansvarig minister tog detta på allvar och initierade en dialog med kommunerna om hur det här arbetet kan förbättras och vilka instrument som behövs. Många kommuner har en väldigt stor erfarenhet av detta.
Men ministern har tillsatt en utredning med det tydliga uppdraget att föreslå åtgärder för att begränsa rätten för nyanlända att lära sig svenska språket. Fem av åtta experter som deltagit i utredningen kritiserar förslaget. Att begränsa rätten på det sätt som utredningen föreslår slår hårt mot många människor. Därför undrar jag om biträdande utbildningsministerns partikolleger här i riksdagen delar hennes åsikter i frågan.
Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, herr talman, men jag yrkar bifall till reservation 6.