Herr talman! Det är naturligtvis alltid tråkigt när interpellanten själv inte behagar delta i debatten. Med tanke på de 275 interpellationsdebatter jag har haft hittills tycker jag att man borde bemöda sig om att dyka upp när debatten äger rum. Därför kommer jag naturligtvis att avstå från ytterligare inlägg i debatten och hoppas att Sven-Erik Österberg i stället vågar möta mig i de här debatterna framöver.
När vi tog över stod 700 000 löntagare i Sverige utanför a-kassesystemet. Det ökade med en halv miljon efter att vi infört de nya reglerna. Av de ytterligare 500 000 var 300 000 personer med mycket kort tid kvar till pension. Vi har en ungefärlig uppfattning om vad de 200 000 övriga är för personer. Det är personer som inte längre omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, det är personer i legitimationsyrken och det är andra som av olika skäl bedömer att de inte vill vara med.
Det finns inget ekonomiskt skäl att avstå. 97 procent av löntagarna i Sverige har fått mer än 1 000 kronor per månad i skattesänkning samtidigt som premien ökade med maximalt 300 kronor. Det finns alltså inget ekonomiskt skäl att avstå, och ändå väljer så många som en fjärdedel av löntagarna att inte ha ett inkomstrelaterat försäkringsskydd.
Vi har diskuterat det här vid ett otal tillfällen. Sylvia Lindgren vet likaväl som jag att min grundinställning är att alla löntagare i Sverige bör ha ett inkomstrelaterat försäkringsskydd.
Det förslag på en obligatorisk a-kassa som vi tog fram avvisades av i princip samtliga. Det förslaget byggde på att vi skulle bevara dagens system med fristående a-kassor och komplettera för dem som ännu inte är med i a-kassesystemet.
Nu gick inte det. Då får vi hitta en annan väg, och därför har vi hänskjutit frågan till Socialförsäkringsutredningen som ska se över möjligheten att hitta en annan väg att gå.
Jag kan konstatera att jag ligger betydligt närmare Miljöpartiet än Sylvia Lindgren när det handlar om att hitta ett system som täcker alla löntagare på svensk arbetsmarknad. Lägger man till oförmågan hos a-kassorna att hantera det system som de på delegation från statsmakten har att hantera - de klarar ännu inte av att betala rätt ersättning i rätt tid - stärker det mig i min övertygelse att vi måste hitta en annan lösning.
Det vore trevligt om Socialdemokraterna någon gång kunde redogöra för varför man tyckte att det var okej med 700 000 personer utanför när vi tog över och ni lämnade.
Det låter på Sylvia Lindgren som om den internationella finanskrisen och dess härjningar på svensk arbetsmarknad inte finns, som om inte nio länder av tio i världen har ekonomisk tillbakagång i år, som om Socialdemokraterna kan tänka bort den ekonomiska krisen och därmed också tänka bort möjligheten att konjunkturanpassa de insatser vi gör. Så har socialdemokratiska regeringar alltid gjort tidigare - man drar ned på volymerna i goda tider, och man drar upp volymerna när tiderna blir sämre. Det är därför vi går från 125 000 personer i insatser förra året till 250 000 personer nästa år. Vi fördubblar de aktiva arbetsmarknadspolitiska insatserna. Nästan 5 procent av arbetskraften kommer att omfattas. Det är den högsta siffran någonsin.
Slutsatsen av det är att i tider av djup ekonomisk kris - den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet - stavas arbetslinjen aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är utbildning och aktivering som syftar till att förbereda människor att så snabbt som möjligt komma tillbaka till arbetsmarknaden. På så sätt ser vi till att vi har människor så nära arbetsmarknaden som möjligt när generationsskiftet kommer och konjunkturen vänder.
Det handlar inte om att ångra sin politik. Det handlar om att konjunkturanpassa den, att anpassa sig efter de kraftfulla förändringarna i världsekonomin under det senaste året. Nio av tio länder i världen är i ekonomisk tillbakagång.
Svensk export, som utgör halva vår ekonomi, har minskat med en fjärdedel. Detta måste vi reagera på. Det gör vi med en aktiv arbetsmarknadspolitik och med en inkomstrelaterad försäkring som är bra och som fyller sitt syfte.