Herr talman! Jag tackar Helena Lindahl för frågan.
Det mest komiska i det här replikskiftet är väl att mitt "politruksvar", som Helena Lindahl kallar det, i princip är detsamma som expertsvaret från dem som sysslar med de här sakerna. Utredaren, Riksrevisionen, Riskkapitalföreningen, Bankföreningen och så vidare har en sak gemensamt i sin kritik av hur det gamla systemet fungerade: Den tuffaste och mest svidande kritiken riktades mot Fouriertransform och Inlandsinnovation. Det är därför vårt förslag till förändring ser ut som det gör. Geografi och bransch ansågs vara dåliga kriterier för hur man skulle kunna få riskkapital i Sverige. Det som behövdes var system som investerade i fond-i-fond, tog till vara den privata kompetensen, såg till att styra mot de tidiga skedena där bristerna fanns och var marknadskompletterande för att undvika undanträngningseffekter.
Helena Lindahl försöker göra ett nummer av att man skulle ta pengar från en viss region. Hon säger att 80 procent av det som är privat finns i städerna, vilket är en korrekt beskrivning. Därför är regeringen så ohyggligt noga med att trycka så hårt på att poängen med att staten över huvud taget ska syssla med riskkapital eller finansieringsfrågor är att man ska komplettera där det finns marknadsmisslyckanden eller finansieringskrav. Det är exempelvis i Norrlands inland, i vissa branscher och så vidare. Det är ingen - och det hävdar jag med bestämdhet, Helena Lindahl - som tar några pengar från Norrland eller någon annanstans ifrån. Rätt utformat ger det här bättre förutsättningar också för Norrlands inland än vad det gamla systemet gav. Det borde Helena Lindahl välkomna.