Herr talman! Detta grundar sig delvis i respekt för de människor som har köpt AR15-vapen. De har naturligtvis köpt dem i god tro. De har tänkt att regelverket ska fortsätta se ut som det gör när de bestämt sig för att köpa detta vapen. Om vi nu ändrar reglerna, vilket jag hoppas, eftersom de här vapnen inte hör hemma bland allmänheten, måste samhället naturligtvis ta kostnaden. För mig är det självklart att dessa personer ska gå skadeslösa.
Det har diskuterats om man ska göra en värdering och om marknadsvärdet ska vara vägledande vid inlösen. Det tycker jag är helt självklart om det blir ett förbud, även när det gäller tillbehör till vapnen, som man eventuellt köpt. För mig är det en självklarhet om vi har fattat fel beslut.
Det handlar också om respekt för följderna av retroaktiv lagstiftning. Ny lagstiftning innebär visserligen ofta att man måste anpassa sig efter att ha haft andra förutsättningar när man till exempel införskaffade ett föremål eller gjorde saker.
Vad gäller frågan om halvautomatiska vapen använts eller inte har de ändå förekommit i jaktmiljöer under lång tid. Jag ska också säga att det var ett sådant vapen som användes vid Risbergska. Det är en faktaupplysning i sammanhanget. Det var jättehemskt. Det är därför vi behöver ha ett brett perspektiv på frågan om militärliknande halvautomatiska vapen. Men det är korrekt att AR15 som specifik vapentyp eller kommersiell beteckning än så länge inte har använts i svenska sammanhang. Det är viktigt att säga. Men internationellt sett är det ett vapen i vanrykte.
Det är som sagt inte roligt för en vanlig bärplockare att möta en kamouflageklädd ung kille med ett AR15-vapen ute i skogen. Jag har fått höra flera berättelser och vittnesmål om att det gör att man känner sig väldigt otrygg.