Fru talman! Jag har begärt ordet för att ställa frågor.
Det har via en undersökning kommit fram att väldigt många unga människor i Sverige i dag skulle rösta på ett främlingsfientligt parti.
En storm har blossat upp kring den så kallade fildelningen. Musik och filmer visar sig vara viktigare än arbetslöshet eller stora brister i skolan. Jag tycker att vi allihop bör gå hem och ställa oss frågan: Vad har vi gjort för fel?
Jag har några förslag men inget säkert heltäckande svar. Ett förslag är språket. Vi talar så ofta med tomma ord, mina vänner. Vi upprepar slagord. Vi låtsas att verkligheten inte finns. Det är klart att ingen ung människa vill lyssna på det där. När Göran Persson går ut och säger att arbetslösheten inte är ett stort problem, då förstår jag att folk vänder ryggen till en sådan politik.
Språket är säkert ett mycket stort problem för oss. Vi måste lära oss att tala vardagsspråk, och vi måste lära oss att tala om verkligheten, fakta, och inte upprepa våra gamla tråkiga, tomma slagord.
Slöseriet: Alla vet i dag att den svenska skolan är den dyraste i hela världen, och alla vet också att denna skola ger mycket dåliga resultat. Självfixeringen: Vi tänker så mycket på våra partier, var och en av oss. Men vi glömmer dialogen med väljarna. Då går vi som ekorrar i ett hjul. Vi har en myt om det starka samhället som skapar en känsla av att allt lugnar sig och löser sig av sig självt. Och om man inte får arbete får man i alla fall bidrag. Vad är detta för slags trygghet som vi erbjuder de unga? Vi erbjuder dem utanförskap och passivitet.
Och sedan har vi den smutsiga politiska debatten. Jag ska ta
ett
exempel, för jag har bara några sekunders talartid kvar. Det är det berömda hyrestaket. Det är inte sant att vi vill plocka bort hyrestaket. Det är inte sant. Men så låter det i de politiska motståndarnas propaganda. När sanningen inte respekteras kan vi inte vänta oss att de unga lyssnar på oss.