Fru talman! Hälso- och sjukvården är kunskapsintensiv. Medarbetarna behöver därför en ändamålsenlig grundutbildning, men när man väl har påbörjat sitt arbete krävs också att man får kontinuerlig tillgång till fortbildning av bästa kvalitet.
Sedan 1960-talet har ansvaret för läkarnas grundutbildning och vidareutbildning delats mellan staten och landstingen. Staten har ansvaret för läkarnas grundutbildning vid universiteten, medan landstingen har ansvaret för den allmäntjänstgöring - AT i dagligt tal - som krävs för att få läkarlegitimation.
När läkarexamen och allmäntjänstgöringen är avklarade ska alla läkare genomgå en cirka fem år lång specialiseringstjänstgöring, ST. Specialiseringstjänstgöring innebär att läkare anställs inom landstingen som ST-läkare och där utvecklar sin specialistkompetens.
Det kammaren diskuterar i dag är bastjänstgöring för läkare. Detta är en del i en förändrad läkarutbildning. Mina kollegor i utskottet har tidigare redovisat hur förändringen ser ut. Efter att examen har avlagts och legitimationen har utfärdats väntar den nya bastjänstgöringen, som ska vara en strukturerad introduktion till hälso- och sjukvården.
Bastjänstgöring
för läkare
Bastjänstgöringen blir alltså den introduktion en läkare ska genomgå innan man börjar sin specialistutbildning. Den är också en introduktion för den som har fått sin läkarlegitimation i ett annat land. Bastjänstgöringen ska finnas tillgänglig för den som har gått utbildningen, avlagt examen och blivit legitimerad.
Vi från Kristdemokraterna menar att denna förändring är bra och att det är nödvändigt att göra som regeringen föreslår, nämligen att ålägga landstingen en skyldighet att anordna bastjänstgöring i den omfattning som krävs för att ha tillräckligt med läkare i klinisk verksamhet. Detta kommer att vara den springande punkten framöver. Får man inte chansen att göra sin bastjänstgöring stoppas tillflödet av nya medarbetare.
Ett av primärvårdens mest akuta problem är den kroniska bristen på allmänläkare. Sverige har alldeles för få allmänläkare, specialister i allmänmedicin. Bristen finns där trots att antalet platser på läkarutbildningen har ökat med åren. Bakgrunden är att landstingen själva avgör antalet utbildningsplatser när specialistutbildningarna - ST-utbildningarna - ska dimensioneras, och inte sällan sker bedömningen på kliniknivå.
Avsaknaden av nationell samordning är uppenbar. Jag tror att vi behöver hitta bättre former än i dag för att planera så att vi har tillräckligt med platser för bastjänstgöring och specialisttjänstgöring.
Förslaget som har lagts på riksdagens bord är gott, och vi har en bred uppslutning kring det.
Jag är också glad över motionen från Liberalerna om att bastjänstgöring även ska vara möjlig att göra på Åland. Detta bifölls också av utskottet.
Fru talman! Det är nödvändigt att också säga några ord om vikten av att vårdens medarbetare kontinuerligt får tillgång till fortbildning. I en rapport som Läkarförbundet presenterade i går framgår att bara en mindre andel av landstingen har krav på fortbildning för specialistläkarna inom primärvården. Det är inte bra.
Vi behöver strukturerad fortbildning för vårdens medarbetare, och det ska göras en individuell anpassning för den enskilde. Det vi diskuterar i dag är främst bastjänstgöring i den förändrade läkarutbildningen, men det är nödvändigt att vi också lyfter fram behovet och vikten av fortsatt påfyllnad av kunskap och kompetens. Därför krävs en planerad och kvalitetssäkrad fortbildning.
Kristdemokraterna tillstyrker utskottets förslag.
(Applåder)